ADHESION AV CELLINJERNA L929 OCH MC-3T3 TILL POLYDOPAMIN, PROTEASER, OCH POLY(ETYLENGLYKOL) MODIFIERADE YTOR LINDA ANDERSEN Andersen, L. Adhesion av cellinjerna L929 och MC-3T3 till polydopamin, proteaser och poly(etylenglykol) modifierade ytor. Examensarbete i biomedicinsk laboratorievetenskap 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för biomedicinsk laboratorievetenskap, 2018. Att kunna kontrollera inbindning av celler, bakterier och proteiner på ytor är av stort intresse för biomedicinska tillämpningar såsom vid tillverkning av implantat. Vid adhesion av proteiner och celler kan immunorespons ske på grund av implantaten känns av som en främmande kropp av immunförsvaret. Ospecifik inbindning av celler och proteiner kan också leda till att implantatet blir isolerat från kroppen och mister sin funktion. Det kan leda till obehag för patienten och kostnader för samhället om implantaten måste bytas ut och vårdtid förlängas. I detta arbete har fokus legat på celladhesion till ytor med kombinationer av poly(etylenglykol) (PEG), polydopamin (PDA) och proteaser. PEG är ett välkänt ämne som förhindrar proteiner att fästa och till viss del motverkar celladhesion. PDA är ett ämne som inspirerats från musslor som använder ett liknande ämne för att fästa sig vid ytor. Det har bara fästningsegenskaper för olika ämnen men är varierat för celladhesion. Proteaser klyver proteiner som celler använder vid adhesion, här har trypsin och subtilisin använts. Två cellinjer med olika egenskaper användes, L929 som är en cellinje av fibroblaster och MC-3T3 som är en cellinje av osteoblaster. Resultaten som gavs visade på blandade resultat för ytor där PDA ingick, däremot verkade PEG inte ha någon större inverkan på celladhesionen. De ytor där proteaser fanns var de som visade minst celladhesion. Nyckelord: celladhesion, L929, MC-3T3, modifierade ytor, PEG, polydopamin, proteaser,

ADHESION OF CELL LINES L929 AND MC-3T3 TO POLYDOPAMIN, PROTEASER, AND POLY(ETYLENGLYKOL) MODIFIED SURFACES LINDA ANDERSEN Andersen, L. Adhesion of cell lines L929 and MC-3T3 to modified surfaces. Degree project in Biomedical Science 15/30 credit point. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Biomedical Science, 2018. The ability to control binding of cells, bacteria and proteins on surfaces is of major interest for biomedical applications such as production of implants. Adhesion of proteins and cells can cause an immunoresponse since implants might appear as a foreign body to the immune system. An unspecific binding of cells and proteins can lead to an isolation of the implant from the body and the function will be lost. This might lead to discomfort for the patient and an increased cost for the society if the implants must be replaced and the time of care in hospital must be extended. This research is focusing on adhesion of cells to surfaces with combinations of poly (ethylene glycol) (PEG), polydopamine (PDA) and proteases. PEG is a well-known substance that prevents proteins to attach and partially counteract adhesion of the cells. PDA is a substance inspired by mussels that uses a similar substance to attach to surfaces. They have good attachment qualities for different substances but a variety for adhesion of cells. Proteases cuts proteins that is used by the cell for adhesion, trypsin and subtilisin has been used in this case. Two cell lines with different qualities were used, L929 that is a cell line consisting of fibroblasts and MC-3T3 that is a cell line of osteoblasts. The result showed mixed results for surfaces where PDA was included, PEG on the other hand didn't seem to have any major impact on adhesion of cells. The surfaces which contained proteases showed least amount of adhesion of cells. Keywords: celladhesion, L929, MC-3T3, modified surfaces, PEG, polydopamine, protease,