Personer med ADHD är en överrepresenterad klientgrupp inom Kriminalvården. De klienter som släpps från anstalt och har blivit dömda till exempelvis skyddstillsyn blir tilldelade en frivårdsinspektör som de ska träffa kontinuerligt under ett övervakningsår. Frivårdsinspektörerna arbetar med att försöka motivera och stötta klienter för att minska risken för återfall i kriminalitet. Syftet med studien är att undersöka hur anställda inom frivården arbetar för att förebygga återfall i kriminalitet hos klienter som har ADHD. Syftet är också att undersöka vilka omständigheter som kan försvåra frivårdsinspektörernas arbete med den här klientgruppen. Vidare vill vi undersöka på vilka sätt frivårdsinspektörens roll kan påverka förändringsarbetet med klienten. Uppsatsens empiriska material bygger på kvalitativa intervjuer med sex frivårdsinspektörer på frivården i Malmö. Analysen av materialet bygger på Carl Rogers teori om klientcentrerad terapi, Goffmans teori om stigma samt det salutogena perspektivet med fokus på begreppet KASAM. Resultatet av vår studie visar på att de personer som vi har intervjuat har en god kunskap om ADHD och den problematik som kan finnas kopplad till den här diagnosen. Fokus ligger dock mer på att arbeta med klienten som individ snarare än att fokusera på diagnosen och man anpassar sina arbetsmetoder efter klientens förutsättningar och behov. Frivårdsinspektörerna är också medvetna om hur olika risk- och skyddsfaktorer påverkar klientens förändringsarbete. En avgörande riskfaktor kan enligt informanterna vara att klienten har en missbruksproblematik. Detta innebär en stor utmaning för både frivården och klienterna, då klienten inte har möjlighet till varken ADHD-utredning eller medicinering så länge det finns ett aktivt missbruk. Det är svårt att dra några generella slutsatser utifrån de resultat som vi har fått baserade på intervjuerna med våra informanter, men merparten av våra informanter hade önskat en bättre samverkan med andra verksamheter. Detta hade kunnat vara gynnsamt i arbetet med att minska återfallsrisken i kriminalitet för klienter med ADHD.

People with ADHD are an overrepresented client group in the correctional system. Clients who are released from correctional institutions but have been sentenced for probation are assigned a supervising probation officer who they will meet continuously for monitoring over a one year period. The role of the supervising probation officers is to motivate and support clients in order to reduce the risk of relapse in crime. The purpose of this essay is to investigate how employees of the Probation Service work to prevent relapse in crime among clients with ADHD. The purpose is also to investigate what aggravating circumstances may occur while working with this group of clients. Furthermore, we want to investigate in what ways the role of the probation officer can affect the work process with the client. The empirical material of the essay is based on qualitative interviews with six supervising probation officers at the Probation Service in Malmö. The analysis of the material is based on Carl Roger's theory of client-centered therapy, Goffman's theory of stigma and the salutogenic perspective with a focus on the concept of KASAM. Our study shows that the people we have interviewed have a good knowledge of ADHD and the issues that may be associated with this diagnosis. However, their focus is more on working with the client as an individual rather than focusing on the diagnosis and adapting his/her working methods to the client's conditions and needs. The supervising probation officers are also aware of how different risk and protective factors affect the client's path of change. According to the informants, a critical risk factor may be if the client has a substance abuse problem. This poses a major challenge for both the Probation Service and clients, as the client has no access to ADHD assessment or medication as long as there is ongoing substance abuse. It is difficult to draw any general conclusions based on the results obtained through the key informant interviews, but most of our informants would have called for a better collaboration with other related entities and institutions as this would be beneficial in the work to reduce the risk of recurrent criminal behaviour among clients with ADHD.