Rökningsrelaterade sjukdomar utgör, trots minskning av antalet rökare, en mycket kostsam post på både individuell och samhällelig nivå. Genom sitt dagliga arbete möter sjuksköterskan många av de individer som vill och är i behov av att sluta röka. För att uppnå goda resultat i form av bestående rökfrihet krävs evidens för att avgöra vilken rökavvänjningsmodell som är den mest effektiva. Syftet med denna studie var att undersöka olika rökavvänjningsmodellers struktur och effektivitet med avseende på individer som står i kontakt med sjukhus. Studien avsåg även att undersöka huruvida den mest effektiva modellen bör anpassas utifrån kön och/eller sjukdomsbakgrund för att uppnå ett mer fördelaktigt resultat. Metoden bestod av en systematisk litteraturstudie baserad på en kvasiexperimentiell samt tolv randomiserade studier. Resultatet visade att en intensiv intervention, med rådgivning och motiverande samtal, som fortgår under ett minimum av sex månader efter utskrivning medför högst andel rökfria individer. Resultaten gav även en indikation på att interventionen bör anpassas efter sjukdomsbakgrund. För individer med låg motivation kan användandet av bupropion inledningsvis stärka dem och sedermera leda till presumtivt rökstopp.

Smoking-related diseases are, despite the reduction in numbers of smokers, very expensive both from the individual and from a social point of view. Nurses, through their daily work, interact with many individuals whom express a willingness to stop smoking. For many individuals it is also a necessity to quit. In order to achieve persistent abstinence, evidence is required to determine which smoking cessation intervention is the most efficient. The purpose of this study was to examine the structure and performance of various smoking cessation models including individuals who are in contact with the hospital. This study also examined whether the most efficient model should be tailored according to gender and/or health status of the individual. The method consisted of a systematic literature review based on one quasi experiential and twelve randomized controlled studies. The results showed that an intensive intervention, with motivational counseling, over a minimum of six months after discharge leads to the highest cessation rates. The results also gave an indication that intervention should be tailored to fit the clinical picture. Low motivation in individuals may initially benefit from the use of bupropion and subsequently lead to presumptive abstinence.