Syftet med uppsatsen har varit att se hur Försäkringskassan skapar eller återskapar en bild av individer som blir sjukskrivna för psykisk ohälsa samt dennes arbetsförmåga. För att bli sjukskriven, via sjukförsäkringen, bedöms individen utefter sin arbetsförmåga. Uppsatsen har i analysen hittat flertalet diskurser. Diskursen om spänningen som finns mellan att individen ska ta ansvar för sin återhämtning samtidigt som hen inte har något mandat i beslutet om sjukpenning. En diskurs om att psykisk ohälsa inte är en sjukdom men att individen med psykisk ohälsa ändå ses som avvikande. Förutom detta återfinns i texterna från Försäkringskassan diskursen om misstro och fusk från den som ansöker om sjukpenning. Den sista diskursen belyser att arbetsförmåga bedöms olika av olika aktörer men att Försäkringskassan inte lyfter fram detta i sina texter. Diskursen om bedömningen av arbetsförmåga är tvetydlig, det finns inget bestämt sätt att se och bedöma arbetsförmåga. Dock att det är Försäkringskassan som har makten att bestämma ifall bedömningen av arbetsförmågan från andra aktörer är riktig eller ej och genom detta ge individen rätt att vara sjukskriven eller inte.

The purpose of this paper has been to observe how the Swedish Social Insurance Office create and/or reproduce the conceived image of individuals on sick leave for mental illness and their work ability. To be eligible for sick leave via the Swedish health insurance, the individual will be judged based on their work ability. The paper has found multiple discourses in the analysis. One discourse is about the tension that exists in that the individual is simultaneously responsible for their own rehabilitation and how they lack authority in the decision-making process of getting sick pay. Another discourse that mental ill health is not a disease, but that the individual with mental health is nevertheless considered to be abnormal. In addition to this, the text of the Swedish Social Insurance Office contains the discourse of suspicion and cheating from the applicant for sickness benefit. The last discourse illustrates that work ability is judged different by different actors, but that the Swedish Social Insurance Office does not highlight this in their texts. The discourse around work ability is ambiguous in that there is no determined praxis on how it will be judged or measured. Furthermore, the analysis states that the Swedish Social Insurance Office has the ultimate power to decide whether judgements made from other actors about a person's inability to work is valid and justified, and by this determining if they should be granted sick pay or not.