I oktober år 2000 antog FNs säkerhetsråd den första resolutionen där kvinnor ses som aktörer för fred och inte bara som offer för konflikt. Eftersom 1325 är en resolution antagen i säkerhetsrådet, är den juridiskt bindande för alla FNs medlemsstater. Mitt övergripande syfte med denna uppsats är att belysa vikten av att samhällets olika nivåer, från absoluta toppnivå till gräsrotsnivå, samarbetar för att resolutioner från FNs säkerhetsråd, framförallt när det gäller så kallade mjuka frågor, skall uppmärksammas och bli framgångsrika. Mer specifikt är mitt syfte att studera effekterna av resolution 1325. För att göra detta har jag intervjuat åtta representanter för olika kvinnoorganisationer, som representerar gräsrotsnivån, sex i Stockholm och två i New York. Dessutom har jag hämtat information från dokument från FNs generalsekreterare, säkerhetsrådet och Sveriges regering, som representerar toppnivåer i samhället. För att belysa att avsaknaden av en ny resolution om kvinnor, fred och säkerhet beror på säkerhetsrådets genusblindhet, använder jag mig av ett feministiskt teoretiskt perspektiv. Dessutom relaterar jag avsaknaden av en ny resolution till begreppet legalstrategi. Resultatet av denna uppsats är, för det första, att man bara delvis kan skylla avsaknaden av en ny resolution på säkerhetsrådet. Det är också resultatet av en vald strategi från kvinnoorganisationernas sida. För det andra, är resultatet av min uppsats att de effekter man nu ser i samhället av resolution 1325 har uppnåtts tack vare det arbete som kvinnorganisationer har utfört sedan år 2000. Kvinnoorganisationerna har tagit resolution 1325, från toppnivåerna ner till gräsrotsnivåerna och spridit information och kunskap om den. Sedan har man tagit upp resolution 1325 till toppnivå igen genom att ställa krav om förändring hos de nationella makthavarna.

In October 2000, UN Security Council adopted a resolution on women, peace and security, in which women for the first time were seen as actors for peace and not just victims of war. Since it is a resolution of the Security Council, it is legally binding upon all UN Member States. My overall aim with this thesis is to illuminate the importance of close cooperation between macro and micro levels of society, in order to make UN Security Council resolutions, especially resolutions on “soft issues”, successful. Furthermore, the main purpose of this thesis is to study the effects of Security Council resolution 1325. In order to do this, I have interviewed representatives of eight women’s organizations, representing the micro level, on their opinion regarding 1325. In addition, I have concluded information from the UN Secretary-General, UN Security Council and the Swedish government, representing the macro levels of society. I am using a feminist theoretical perspective in order to illustrate that the lack of another resolution on women, peace and security is caused by gender blindness of the Security Council. Moreover, I am relating the lack of another resolution to the issue of legal strategy by women’s organizations. Thus, the results of this thesis are, firstly, that the Security Council only partly is to blame; it is also an outcome of strategy by women’s organizations. Secondly, the result is that the effects of 1325 now seen are achieved because of the work of women’s organizations; taking the resolution from the macro level down to the micro level of society, and then finally, up to the macro level again, demanding change from their national governments.