Culpa in contrahendo är en inom juridiken framvuxen rättsprincip som avser att erlägga skadeståndsansvar för vårdslöst (culpa) handlande vid avtalsslut (in contrahendo). Principen härstammar från tysk 1800-tals teori och har därefter inlemmats även i det nordiska rättsområdet. I svensk rätt erkändes rättsprincipen för första gången genom målet NJA 1963 s.105 i så måtto att skadeståndsansvar utdömdes, dock enbart intill det negativa kontraktsintresset. Trots att bestämmelser enligt rättsprincipen ännu inte kommit till uttryck i lagtext så har den tjänat behjälpligt vid flera avtalsrättsliga fall. NJA 1973 s.175 blev första gången som culpa in contrahendo ställdes inför prov i en fastighetsköpsrelaterad fråga. Det kan diskuteras om HD över huvud taget tog ställning i om oaktsamhet hade förelegat under förhandlingarna samt om detta i så fall kunde föranleda skadeståndsansvar i den mån som förfarandet medfört skada för medkontrahenten. Vad som däremot uppdagades genom rättsfallet var svårigheten att tillämpa rättsprincipen vid fastighetsköp. Detta på grund av de motstridiga syften som föreligger mellan formalavtalet och culpa in contrahendo. Fastighetsköpets formkrav syftar till att eliminera risken för överilade beslut och grundregeln är således att parterna inte är bundna av köpet eller förpliktigade att uppträda med lojalitet sinsemellan förrän ett fullständigt kontrakt är upprättat mellan dem. Risken för culpa in contrahendo föreligger ju å andra sidan under förhandlingarna. 1973 års fall används inte sällan som exempel för att påvisa HD:s motvilja att erkänna principens existens vid fastighetsköpsrelaterade frågor. Det råder inga tvivel om att formkravet fyller en allmännyttig funktion. Emellertid kan det inte anses lämpligt att formkravet ska kunna skydda den som vårdslöst medför skada för sin medkontrahent när fastighetsköpet sedan aldrig kommer till stånd. Ihärdiga påtryckningar ifrån doktrinen har lett till en utveckling i frågan. Idag ligger det närmast till hands att betrakta rättsprincipen som tillämplig vid fastighetsköp. Även om domslut som skulle styrka att så var fallet saknas så kan det konstateras att doktrinen i viss mån vunnit bifall.

Culpa in contrahendo is a general legal principle that aims to determine liability for careless (culpa) actions in negotiations (in contrahendo). This legal principle originates from German 19th-century theory and has thereafter been implemented into the Nordic juridical sphere. Further, the first suitable moment that this principle was recognized in Swedish jurisprudence was during the Supreme Court case NJA 1963 p. 105. Even though regulations according to the principle has yet to come in written law, it has been of help in several supreme court cases. NJA 1973 p. 175 became the first judicial precedent when culpa in contrahendo was tested in a real estate related matter. It is debatable whether the Supreme Court even took a stand in the question about if a careless action had occurred during negotiations and whether that action justified liability towards the counter-party or not. On the other hand, whereas the difficulties in applying the legal principle regarding a real estate matter were revealed, due to the contradicting nature of culpa in contrahendo and the form described by law considering real estate sales. The form described by law considering real estate sales aims to eliminate the risk of rushed decisions and the fundamental rule is, hence, that parties are not bound by the purchase or obliged act with loyalty between themselves until a full, legal, contract has been established and signed. On the other hand, the risk for culpa in contrahendo is exceedingly present during the negotiations. The case of 1973 is not seldom used as an example to showcase the reluctant will of the supreme court to acknowledge the bare existence of the principle in cases regarding real estate. There is no doubts, that the form described by law considering real estate purchases is of benefit to the public. However, the protective force the form obtains for someone causing economic damage to the counter-party due to carelessness is unreasonable. Persistent pressure from jurisprudence has led to some progress and development in the question. Today, it is safe to assume that the legal principle of culpa in contrahendo is applicable in matters regarding real estate, as well. Even though a supreme court precedent confirming this is lacking, the conclusion can be drawn that legal doctrine has had some assent.