Syftet med uppsatsen har varit att öka och sprida kunskap kring hur nya perspektiv implementeras inom fysisk planering, mer specifikt hur planerare omsätter barns perspektiv. För att undersöka detta har expertintervjuer och en analys av en barnkonsekvensanalys (BKA) genomförts. Studien har även baserats på dokument och rapporter från statliga myndigheter, kommuner, forskare och nätverk som arbetar med stadsplanering. Enligt barnkonventionen (SFS 2018:1197) ska barnet få möjligheten att höras och uttrycka sin mening i frågor som barnet berörs av. Genom att barnen får vara delaktiga i stadsplaneringen skapas en allsidig kunskap om områdets användning och beslutsunderlaget blir bättre. För att samhället ska utvecklas socialt hållbart krävs det att barnen inkluderas och är delaktiga i stadsplaneringen. För att barnets rättigheter ska tillgodoses i stadsplaneringen krävs att planerare och arkitekter får mer kunskap om hur arbetet med barnets perspektiv ska integreras i planeringen och att det är viktigt att se dem som politiska aktörer i samhället. Inom planeringen framställs barn som apolitiska objekt i behov av skydd. Barns perspektiv omsätts inte och deras deltagande kan ses som symboliskt. Det gör det svårt för dem att vara medskapare inom fysisk planering.

The purpose of the thesis has been to increase and spread knowledge about how new perspectives are implemented in spatial planning, more specifically how planners implement children's perspective within spatial planning processes. In order to investigate this, multiple expert interviews and an analysis of a child impact assessment (CIA) have been conducted. The study has also been based on documents and reports from state authorities, municipalities, scientists and networks that work with urban planning. According to the Convention of the Rights of the Child (SFS 2018:1197), children have the right to be heard in matters that affect them. By involving children within spatial planning processes, a wider knowledge base for making better decisions is attained. Children need to participate within spatial planning processes in order for society to achieve a socially sustainable development. In order for the child's rights to be fulfilled within urban planning, planners and architects need to gain more knowledge about how work with the child's perspectives should be integrated into planning and that it is important to see them as political actors in society. In planning, children are presented as apolitical objects in need of protection. Children's perspectives are not translated and their participation can be seen as symbolic. This makes it difficult for them to be co-creators in spatial planning