Denna studie undersöker hur non-refoulement-principen upprätthålls inom internationell asylrätt jämfört med det gemensamma europeiska asylsystemet (CEAS) och närmare bestämt Asylprocedurdirektivet. Via en redogörelse för non-refoulement-principens position i internationell asylrätt och dess eventuella status som jus cogens har jag sedan analyserat i vilken utsträckning principen upprätthålls i Asylprocedurdirektivet. Genom att granska olika bestämmelser i Asylprocedurdirektivet samt tittat på rättigheter i asylprocessen har jag i mina slutsatser kommit fram till att non-refoulement-principen inte respekteras fullständigt i Asylprocedurdirektivet. Begränsade rättigheter under asylprocessen och bestämmelser om exempelvis ”säkra länder” riskerar att resultera i refoulement för den enskilde asylsökande.

This essay examines how the principle of non-refoulement is upheld within the international asylum law compared to the Common European Asylum System (CEAS) and more precisely the Procedures Directive. By a examination on the position of the principle of non-refoulement in international asylum law and its possible status as jus cogens, I have thereafter analysed in what extent the principle is being upheld within the Procedures Directive. Through an assessment of different provisions in the Procedures Directive and by investigating the rights within the asylum process I have concluded that the principle of non-refoulement is not completely respected in the Procedures Directive. Limited rights during the asylum process and provisions on for example “safe countries” risk to result in refoulement for the individual asylum-seeker.