Omkring 1970 byggdes och renoverades många vattenverk i Sverige. Dessa beräknades då att ha en livslängd på mellan 50-60 år, vilket i de flesta fall nu har passerat. Det har hittills saknats enhetlig information gällande hur renovering av en bassängkonstruktion i ett vattenverk bäst går till. Detta motiverade tillkomsten av följande arbete. Syftet är att undersöka vilka renoveringsmetoder som finns samt sammanställa och utvärdera dessa. Målet är att presentera vilka riktlinjer som bör följas vid renoveraring av betongkonstruktioner i vattenverk. Arbetet ger svar på vilka skador som är vanliga i vattenverk och vad de beror på, vilka renoveringsmetoder som är bäst lämpade, vilka material som kan användas samt vilka krav som ställs på slutresultatet. Litteratur som behandlar betongrenovering har tjänat som utgångsmaterial. Intervjuer har skett med betongexperter, vattenverkspersonal och entreprenörer som utför denna typ av arbete. Problem i vattenverk är främst sprickor, urlakning, mekanisk erosion, korrosionsskador, kemiskt angrepp, biologisk nedbrytning och frostskador. Dessa skador renoveras lämpligen genom att ta bort den skadade betongen och ersätter den med ny, utifrån den exponeringsklass som gäller för det aktuella objektet. Borttagning av den dåliga betongen ska mot slutet göras med försiktighet för att undvika fickor vid armering och mikrosprickor i kvarvarande betong. För att få ett bra resultat krävs både uppruggning av ytan som ska pågjutas samt fukthärdning efteråt. Vatten är ett livsmedel så det ställs hårda renhetskrav på arbetare och maskiner samt krav på att alla produkter som används är livsmedelsgodkända. Den slutsats som dras är att det idag inte finns någon generell och exakt renoveringsmetod för betongkonstruktioner i vattenverk. Många olika faktorer spelar in. Det skulle dock fylla en kunskapslucka och underlätta framtida renoveringar om vattenverken gjorde en gemensam sammanställning av sina erfarenheter och lärdomar. Likaså är det ett stort värde att utbilda sin personal.

Around 1970 many water treatment plants were built and renovated in Sweden. These was calculated to have a service life of between 50-60 years, which in most cases now have passed. The aim is to investigate which renovation methods exist and compile and evaluate these. The goal is to present which guidelines should be followed when renovating concrete structures in water treatment plants. The work gives answers to what damage is common in water treatment plants and what they depend on, which renovation methods are best suited, which materials can be used and which requirements are set on the result. Problems in water treatment plants are mainly cracks, leaching, mechanical erosion, corrosion damage, chemical attack, biodegradation and frost damage. These damages are preferably renovated by removing the damaged concrete and replacing it with new, based on the exposure class that applies to the object in question. The conclusion is that today there is no general and exact renovation method for concrete structures in water treatment plants. Many different factors are involved. However, it would fill a gap of knowledge and facilitate future renovations if the water treatment plants made a joint compilation of their experiences and lessons learned. It is also a great value to educate the personnel.