Denna uppsats handlar om medelålders personers inställningar till robotar i vården. Utmaningen är att fylla gapet som skapas mellan ökandet av äldre och minskandet av vårdgivare. Robotar i hemmet ska fungera som ett hjälpmedel för äldre personer där de ska kunna bo själva längre och även känna självständighet. Uppsatsen undersöker hur personer mellan 40 och 60 år ser på robotar i hemmet och om de hade kunnat tänka sig ha en sådan hemma när de blir äldre. En jämförelse görs mellan 20-40 åringar från en tidigare studie som genomfördes för ca 15 år sedan och dagens 40-60 åringar för att ge svar på frågan: Har synen på robotar och inställningen till dessa förändrats över tid sedan den sista undersökningen år 1998? Vilka mönster finns det – likheter och skillnader?

This paper deals with the middle-aged attitude toward robots in healthcare. The challenge is to fill the gap created between increasing the elderly and the reduction of healthcare providers. Robots in the home to serve as an aid for the elderly where they can live independently for longer and even feel independence. The essay examines how people between 40 and 60 years looks at robots in the home and whether they are able to imagine having such at home as they get older. A comparison is made between 20-40 year olds and 40-60 year olds. How have perceptions of robots and attitude towards them changed over time since the last survey in 1998? What patterns are there – similarities and differences?