Sammanfattning Syfte. Misfit kan uppstå mellan implantat och distans eller restoration. Om orsaker till misfit kan identifieras kan risker för tekniska komplikationer minimeras genom att tillhandhålla information om hur misfit kan undvikas. Syftet är att undersöka om misfit uppstår vid avtryckstagning på implantatnivå med vinklade implantat. Material och metod. Fyra mastermodeller med två implantat med följande inbördes vinklar; 0o, 10o, 20o och 30o framställdes. Fem avtryck på implantatnivå togs på respektive mastermodell med polyeter. Totalt 20 gipsmodeller framställdes. Kuldistanser monterades på master- och gipsmodell. Två mätmetoder användes för att mäta misfit; ImageJ (IJ) och digital mikrometer (DM). Samtliga modeller fotograferades och infördes i mätprogrammet ImageJ för mätning av avståndet mellan de yttersta punkterna på kuldistanserna. Samma avstånd mättes sedan med ett digital mikrometer. Misfit räknades ut genom differensen mellan mastermodell och gipsmodell i respektive grupp. One-way variansanalys och Tukey’s test användes för statistisk analys. Resultat. Operatör 1 erhöll störst misfit i IJ10°-gruppen och DM20°-gruppen och operatör 2 erhöll störst misfit i IJ30°-gruppen och DM0°-gruppen. Det finns en signifikant skillnad i 10°-gruppen för både operatörerna. (P <0,05). Slutsats. Denna studie visar inget linjärt samband mellan ökad vinkel på implantaten och misfit och det finns tydliga operatörsskillnader vid mätning. De två mätmetoderna är likvärdiga med undantag för 10o-gruppen.
Abstract Aim. Misfit may occur between implant and abutment or restoration. If the causes of misfit can be identified, the risk of technical complications may be minimized by providing information about how to avoid misfit. The purpose of this present laboratory study is to investigate if misfit occurs when making implant-level impression with angulated implants. Materials and methods. Four master models with two implants with the following mutual angles; 0o, 10o, 20o and 30o were fabricated. Five impressions were made on implant level on each master model using polyether. Totally 20 cast models were made. Ball abutments were mounted on the master and cast models. Two methods of measurement were used to measure misfit; ImageJ (IJ) and a digital micrometer (DM). All models were photographed and transferred into the measurement program, ImageJ to measure the distance between the outermost points of the ball abutments. The same distance was measured using a digital micrometer. Misfit was calculated by the difference between the master model and the cast model in each group. One-way analysis of variance and the Tukey’s test were used for statistical analysis. Results. Operator 1 received greatest misfit in the IJ10°-group and DM20°-group and operator 2 received greatest misfit in the IJ30°-group and the DM0°-group. There is a significant difference in the 10°-group for both operators. (p < 0.05). Conclusion. This study shows no linear pattern between increased angle of the implants and misfit and there are clear operator variations during measurement. The two measurement methods are equivalent except for the 10o-group.