Syfte och frågeställning: Syftet var att validera replikatekniken. Replikatekniken är en välkänd och ofta använd metod inom tandvården vid mätning av passform mellan krona och preparation in vitro, men hur exakt är metoden? Material och metod: Valideringen bestod av tre steg. Först validerades ett mätinstrument för att få reda på dess noggrannhet. Därefter validerades en provkropp bestående av en hona och en hane med hjälp av samma mätinstrument. Beräkningar gjordes för att ta reda på de exakta värdena för de tre mellanrummen mellan hona och hane; X1+X2, Y1+Y2 och A. Till sist gjordes avtryck av mellanrummen med replikatekniken och varje avtryck delades i fyra delar. Avtrycken mättes sedan vid X1+X2, Y1+Y2 och A med hjälp av ett ljusmikroskop. De värden som erhållits från mätning av provkroppen jämfördes därefter med de värden som erhållits från avtrycken och replikatekniken blev därmed validerad. Resultat: Det visade sig att replikatekniken övervärderade alla tre mellanrummen (X1+X2, Y1+Y2 och A). Vid mellanrum X1+X2 och Y1+Y2 var skillnaden 118 respektive 47 mikrometer (6% och 2% större). Vid A var skillnaden 130 mikrometer (elva procent större). Slutsats: Replikatekniken visade sig överskatta mellanrummet med ett intervall på 2-11%. Valideringen av replikatekniken gör att man får en referens som möjliggör en jämförelse mot andra metoder som används för att mäta passform inom tandvården.

Aim and research question: The aim was to validate the impression replica technique. The impression replica technique is a well-known and often used method in dentistry when measuring fit between a preparation and a crown in vitro, but how accurate is the method? Material and method: The validation consisted of three steps. Firstly, a measuring instrument was validated to know of its accuracy. Secondly, a specimen consisting of male and female counterparts was created and validated by using the measuring instrument. Calculations were made for the exact values of the three gaps between the male and female; X1+X2, Y1+Y2 and A. Finally the impression replicas were produced of the specimen gaps and sectioned into four pieces. The replicas were then measured at X1+X2, Y1+Y2 and A with the use of a light microscope. The values received from measuring of the specimen were then compared with the values received from the impression replicas and the impression replica technique was thereby validated. Result: The impression replica technique overvalued all the three gaps (X1+X2, Y1+Y2 and A). On gaps X1+X2 and Y1+Y2 the differences were 118 and 47 micrometres respectively (6% and 2% larger). On A the difference was 130 micrometres (eleven percent larger). Conclusion: The impression replica technique was shown to overestimate gaps within the range of 2-11%. The validation of the replica technique enables the method to be used as a reference when testing other methods for measuring fit in dentistry.