Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Materialet som analyserats omfattar 320 ärenden som efter initial bedömning blev föremål för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under åren 2011 och 2012. Fokus för utvärderingen är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Verktyget har främst utvärderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder samt interbedömarreliabilitet. Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare våld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan variablerna är stora men bortfallet är systematiskt lägre för riskfaktorerna rörande gärningspersonens bakgrund (4-39 %) jämfört med faktorerna som rör gärningspersonens psykosociala situation (10-53 %). Jämfört med liknande studier är bortfallet högt. I praktiken innebär det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras på otillräcklig information om gärningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger på den information som krävs för att bedöma risken. Ju högre bedömd risk, både för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för något brott. I flertalet fall är alltså de åtgärder som sätts in inte tillräckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar också att kategorin låg/viss risk är störst, att bedömarna inte använder hela bedömningsskalan samt att återfallen är vanligare i ärenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebär sammantaget att verktyget SARA:SV har låg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dåligt för att inom polisverksamhet predicera återfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna återfall/ej återfall) eftersom antalet korrekta förutsägelser endast är ungefär 7 av 50. Den vanligaste rekommenderade åtgärden är kontaktförbud (en dryg fjärdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefär lika många fall. Säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning rekommenderas i drygt 20 % av ärendena. Övriga åtgärder än dessa förekommer sällan. Totalt rekommenderades 355 åtgärder. I 42 % av ärendena rekommenderades inga åtgärder, i 30 % en åtgärd, i 10 % två eller tre åtgärder och i ett litet antal fall (färre än 5 %) fyra eller maxantalet fem åtgärder. Samtliga åtgärder rekommenderas i större utsträckning än de genomförs. Kontaktförbud beviljas av åklagare endast i knappt hälften av de fall där de rekommenderas av den som gör riskbedömningen. Interbedömmarreliabiliteten är god för de sammanfattande bedömningarna men detta är skenbart. Samstämmigheten uppkommer genom den magkänsla som är gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanställda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi på hur två bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall på ett visst sätt (utifrån svaren på huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) är dessa helt olika. Eftersom man är osäker på sin bedömning håller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man använder sig i huvudsak av två (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra återfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. Vår undersökning kan inte ge några definitiva svar på om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det är omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta är ett problem som vidhäftar alla studier inom området. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra något åt den. Det går inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gärningsperson har hög eller låg risk och sedan agera utifrån detta när åtgärder vidtas. Kortfattat visar utvärderingen att bortfallet är stort och att vissa faktorer, särskilt de personlighetsmässiga faktorerna, är svåra att bedöma, och att riskbedömning i sig är ett svårt uppdrag som utan rätt implementering och utbildning blir mycket svårt att lyckas med. Dessutom är evidensbasen för den preventiva förmågan hos de åtgärder som finns tillgängliga svag.