I förskolan har kunskapen om att barn måste få uppleva med alla sina sinnen varit en given utgångspunkt. Ur detta kommer insikten om att utgå från upplevelsen, det gemensamma och konkret. Det kan emellertid vara så att man i förskolan har stannat vid intryck och upplevelser, och inte fäst så mycket uppmärksamhet vid kommunikationens betydelse för hur barn lär sig om sig själva och om omgivningen då de skapar. I denna artikel kommer vi därför att argumentera för att barns estetiska skapande kan och bör vara utgångspunkten för fortsatt kommunikation och kunskapsbildning.