Utgångspunkte i den här artikeln är den informella omsorgsverksamhet som under ett par år har bedrivits av den lokala iransk-svenska föreningen i Malmö. I studien fokuseras ett antal kvinnor som deltagit i verksamheten. I deras berättelser om ensamhet, bristande hälsa som leder till en längtan efter en integration i det svenska samhället får vi enbild som går tvärtemot en rad generella antaganden om äldre invandrare som passiva förvaltare av kulturella särdrag

This article aims at studying how a number of late-in-life Iranian female migrants relate their everyday life witj improvised day-center activities,organozed by an Iranian-Swedish association in Malmö. Their narratives of loneliness, faltering nhealth and urging for integration in Swedish society, reflect and image that contrast the common generalizing assumptions of elderly migrants as passive bearers of cultural characteristics