Den kombinerade effekten av mekanisk belastning och en korrosiv miljö kan leda till spänningskorrosion. Vid anodisk spänningskorrosion löses materialet upp och bildar korrosionsprodukter. I vissa fall bildas en ytbeläggning, t ex en oxidfilm, som verkar skyddande och därmed bromsar korrosionsprocessen. Om en dylik film inte skapas, eller om den kontinuerligt bryts ned, kan korrosionsprocessen fortgå. I en plan yta kan gropar bildas, och någon eller några av dessa kan i sin tur utvecklas till en kritisk spricka. I denna studie undersöks utvecklingen av korrosionssprickor med hjälp av en modell där korrosionshastigheten är proportionell mot den elastiska töjningsenergin och kurvaturen i varje punkt på ytan. Det är känt sedan tidigare att kurvaturen påverkar benägenheten för atomer att lossna från eller binda vid en yta, vilket leder till att en obelastad yta planar ut vid t ex etsning. Om ytan däremot är belastad kommer en ytojämnhet med ett specifikt frekvensinnehåll att utvecklas. Vågor med längder kortare än en viss kritisk våglängd kommer att avklinga. På detta sätt leder korrosionen till att gropar bildas i ytan och vissa av dessa fördjupas allt mer tills de blir sprickliknande. Dessa spänningskorrosionssprickor kommer dock att ha en finit radie i spetsen som är given av det lokala spänningstillståndet. Simuleringar är gjorda med en adaptiv metod. För varje tidsinkrement beräknas töjningarna i ytan i en finita element-analys, därefter bestäms ytevolutionen och sedan genereras ett nytt elementnät för den uppdaterade geometrin. Resultat från simuleringarna visar utvecklingen från en plan yta, med en initiell pertubation, via gropbildning till sprickor.