Jag genomför för närvarande en delstudie av hur genrepedagogiska principer tar mark i svensk undervisningskontext. Detta sker utifrån positiva exempel på hur arbetssättet har fungerat språkutvecklande i mångkulturella klassrum men också i ljuset av farhågor om att genrepedagogiken för med sig ett formfokuserat och okritiskt skrivande i statiska genrer samt att arbetssättet i svensk tappning riskerar att förlora den lingvistiska och ideologiska bas som utmärker dess ursprungliga intentioner För att ge ett kunskapsbidrag till rekontextualiseringen av genrepedagogiska principer har jag påbörjat en studie av hur läromedel för grundskolan undervisar i olika skriftliga genrer. Detta sker dels med utgångspunkt i de diskursanalytiska system som underbygger arbetssättets lingvistiska komponent (Martin & Rose 2007), dels utifrån ett interdiskursivt ramverk inspirerat av Ivanič (2004) och Janks (2013). Tidiga resultat pekar på att läromedlen till viss del har informerats av genrepedagogikens funktionella språksyn, men att textexempel och skrivuppgifter orienterar eleven mot ett vardagsnära språkbruk snarare än ett språkbruk anpassat för specialiserade och reflexiva domäner. Ett näraliggande problem är att läromedlen endast i begränsad utsträckning utrustar eleverna med ett funktionellt metaspråk, vilket innebär att den språkliga formens roll för att förverkliga olika syften förblir osynlig. Läromedlens tendens att koppla in social-praktiska och processinriktade synsätt på skrivande tycks bidra till dessa förhållanden. Vid vissa tillfällen förekommer som kontrast en överutlärning av språkliga drag som går i strid mot den aktuella genrens särskilda kännetecken. Slutligen tar läromedlen sällan vara på möjligheten stimulera en kritisk medvetenhet i relation till språkbruk och genrer. Uppmaningar till kritisk läsning begränsar sig till att som en del av skrivprocessen reflektera över källors trovärdighet, medan språkets roll för att dölja och upprätthålla maktrelationer inte uppmärksammas.