I denna artikel diagnostiserar vi den pågående svenska utbildningskrisen med hjälp av Hannah Arendts auktoritetsbegrepp. Vi argumenterar för att Arendt kan hjälpa oss att se att den svenska utbildningsdebatten vittnar om avsaknaden av ett trovärdigt auktoritetsbegrepp varför debatten fastnar mellan två olyckliga motpoler, en progressiv antiauktoritär bild av utbildning och en traditionell disciplinär bild av utbildning. Problemet med bägge dessa bilder hävdar vi vara att ingen av dem kan förankras i ett trovärdigt auktoritetsbegrepp (vilket Arendt visar att utbildning behöver). Den progressiva modellen misslyckas eftersom utbildning utan auktoritet är avhängig förhandling vilket i sig utesluter den hierarkiska ordning utbildning bygger på. Den traditionella modellen misslyckas eftersom den hänfaller åt disciplin och tvång vilket Arendt hävdar omintetgör en auktoritär relation. Vi visar också hur den svenska progressivismen på oväntade vis gift sig med en marknadslogik genom studentcentrerade projekt som entreprenöriellt lärande.