I kölvattnet av en ny Skollag och revidering av förskolans läroplan (98/10) publicerar Skolverket (2012) ett stödmaterial ämnat att bistå pedagoger i det förstärkta uppdraget att dokumentera, utvärdera och utveckla förskolans verksamhet. I stödmaterialet, som distribueras till nationens samtliga förskolor, föreslås ’pedagogisk dokumentation’ som verktyg inom ramen för en så kallad ’posthumanistisk’ teoretisk förståelse. Utifrån ett, till förskolan översatt, posthumanistiskt perspektiv sätts barnet i relation till en värld där också icke-mänskliga subjekt och materialitet tillskrivs agens. Här beskrivs subjektets gränser som flytande och barnet som i ständig tillblivelse i och genom sina intrasslade relationella förbindelser med världen. Det teoretiska ställningstagande som görs i stödmaterialet kan te sig paradoxalt i ljuset av den reviderade läroplanens skärpta målfokusering, vilken snarare visar på den socialekonomiska diskurs och globaliseringstrend som genomsyrat utbildningssystemet sedan 1990-talet. Här figurerar barnet snarare som utbildningsbart humankapital och resurs för att driva social och ekonomisk utveckling. Hur kommer det sig att dessa till synes diametralt olika barn kan figurera samtidigt inom ramen för svensk utbildningspolicy och förskolediskurs? Frågan löper som en röd tråd genom mitt avhandlingsarbete där jag vidare undersöker det posthumana barnets möjlighetsvillkor. Varför påstå att barnet är posthumant? Varför nu? Vad kan ett sådant antagande innebära för hur det blir möjligt att tänka och tala om barnet?