År 1967 rådde Pröysenmania i Sverige. Teskedsgumman hade firat triumfer i både radio och TV, med adventskalendrar i båda medierna. Gumman blev idol och TV-kändis – en av de första – och Pröysens sago-böcker sålde som smör. På hösten skrevs det oroligt i tidningar som Röster i Radio TV och Vecko¬revyn om den nya advents¬kalendern: skulle den kunna leva upp till Teskedsgummans nivå? I det läget började Veckorevyn ge ut nya sagor med ”hela landets oförglömliga teskeds¬gumma i TV”. Den första publicerades 2 oktober 1968, den sista gavs ut 1 april 1969; inalles blev det 26 sagor av Alf Pröysen. Ulf Peder Olrog stod som tidigare för översättningarna, och Björn Berg bidrog med illustrationer. Några av sagorna känns igen från adventskalendern (Lucia, Julen, Julgröten, Filipin). Pröysen har i de här fallen omarbetat TV-manus och gett texterna den skriftliga sagans form. Andra gånger är sagorna helt nyskrivna. Sjutton av dem gavs senare ut i Teskedsgumman flyger och far (1972). Det är i det sammanhanget värt att notera att trots att antalet sagor är lika stort som i de första fyra böckerna tillsammans (26 stycken) så har Veckorevyns sagor inte uppmärksammats i någon större utsträck¬ning tidigare. I den här artikeln blir därför en viktig uppgift att just presentera materialet, och i viss mån jämföra det med den tidigare utgivningen. Vidare syftar artikeln till att utveckla några remedierings- och rekontextualiseringsperspektiv med avseende på Teskedsgumman. Vad händer med sagan och läsarens förväntan och upplevelse av sagan när den går från TV (manus) till veckotidningstext till bok? Slutligen analyseras just Veckorevyn som mediemiljö för sagorna. 1968-1969 var Veckorevyn en tidning som drog åt olika håll: kändisskriverier, noveller, mode, kulturreportage och barn- och familjeartiklar tävlade om innehållet. Teskedsgumman blir en del i den dragkampen.