Talängslan – tecken på social fobi? Talängslan är det mest använda begreppet som beskriver vad som händer när kinder rodnar, röster vibrerar och händer är svettiga i en talsituation. Elever och studenter uppmanas gå så kallade ”våga-tala”-kurser för att bli kvitt sin ängslan och i självhjälpslitteraturens handböcker finns allehanda goda råd om hur man ska kunna hantera den värsta skräcken att tala inför andra. I min undersökning har jag följt 16-åriga elever under ett läsår och många säger med en stämma: ”Allt tips jag fått under alla år i skolan funkar inte. Det känns hopplöst trots att lärare och klasskamrater är snälla”. I undersökningen framträder både de introverta symptomen i form av elevers tankar och känslor och de overta som är synliga på ett annat sätt i fältanteckningar och videofilmer. Vad jag vill diskutera vid min framläggning är det inom psykologin, psykiatrin och logopedin använda begreppet talängslan. Frågan är vilka strategier elever utvecklar för att hantera ängslan? Är det ängslan eleverna ger uttryck för? Vad är det som händer på tröskeln på väg in i klassrummet?