Introduktion: Till tränaretikens mest grundläggande frågor hör den om hur en god tränare bör vara. Men vilka etiska principer bör vara de vägledande? Somliga, som den norske idrottsfilosofen Sigmund Loland, har argumenterat för att en god tränare bör sträva efter det som Aristoteles en gång benämnde som fronesis, det vill säga ”praktisk visdom”, där tränarnas tekniska och praktiska kunnande smält samman med en känslighet för idrottarnas inre värld och sociokulturella villkor. Om vi accepterar fronesis som ett filosofiskt förankrat ideal, så är det ett ideal som möts av en betydligt mer komplicerad verklighet. I den här presentationen kommer jag, genom ett eller flera konkreta exempel, lägga ett omsorgsetiskt raster över den inledande frågan som en del av en pågående undersökning kring den mer omfattande frågan om idrottstränares moraliska gränser gentemot idrottare. Syfte och teoretisk ram: Med utgångspunkt från främst Emma Igelströms uppmärksammade självbiografi ”Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin” från 2006, kommer jag att belysa och argumentera kring olika aspekter för relationen mellan tränare och idrottare, och med det pröva styrkan i den moralfilosofiska inriktning som brukar gå under namnet omsorgsetik. Metod: Metodologiskt kommer det att vara fråga om en prövande och spekulativ argumentation. Med andra ord kommer jag att använda mig av sedvanlig filosofisk metodologi, där argument och aspekter ställs mot varandra och som därmed kan bidra till en genomlysning av några av tränaretikens inneboende dilemman. Resultat: Utifrån konkreta exempel kommer jag att visa hur i synnerhet genus, ålder och makt samverkar intimt med en elitidrottsvärld där tränares omsorg om idrottarna kan ta sig olika uttryck och förstås på olika sätt. Vad undersökningen visar är att det inte finns någon entydigt sätt att förstå begreppet omsorg på, utan står i ett beroendeförhållande till hur exempelvis maskulinitet kommit att skapas inom elitidrottsvärlden. Diskussion och slutsatser: När kan man säga att en tränare visar omsorg om idrottare de tränar, vägleder och instruerar? Frågan är långt ifrån enkel, men tål att undersökas och hållas levande. Inte minst i ljuset av tränarskapets rottrådar till patriarkala idrottskulturer och prestationsideal.