Det här föredraget handlar om broar och barnböcker. Men jag tänker inte tala så mycket om böcker som broar eller om litteraturundervisning som bro för förhöjd literacy och större mångkulturell kompetens, eller broar som något annat alls än just broar, åtminstone inte till att börja med. Jag ska tala om broar. Och jag tänker till att börja med göra det på fiktionens premisser och villigt underkasta mig en ”suspension of disbelief”, där Bifrost alltjämt går mellan människans värld och gudarnas och Gandalf faller från bron vid Khazad-Düm, där Tooticki blickar ner på Mumintrollet från broräcket och Jess bygger en bro till Terabithia. Paperet ger exempel på hur broar används i företrädesvis barn- och ungdomstexter. Där äger bilolyckor, fall, självmord och strider rum. Bron är vägen till det fullständigt annorlunda: döden, livet, fantasins världar – en annan verklighet. Till sist: boken är förstås också en bro; den öppnar en portal till en annan verklighet. Som läsare följer vi orden dit de leder, över ordspannet, från första till sista sidans brofästen, och tas till en annan verklighet. Men som broböckerna visar är det inte riskfritt; broar är farliga – liksom böcker.