Bildning är ett centralt, men komplext, pedagogiskt begrepp som lånades in från tyskans Bildung i slutet på 1700-talet. Det hade en central plats i svensk utbildningspolitisk debatt fram till några år efter andra världskriget, men förde därefter en undanskymd tillvaro fram till mitten på 1980-talet då det började återkomma (Liedman, 2001). I min forskning fokuserar jag på så kallad kritisk-reflexiv bildning (Sjöström, 2013; Sjöström & Talanquer, 2014; Sjöström & Eilks, 2016). Denna har utvecklats efter andra världskriget av bland andra Wolfgang Klafki (2000) och Gert Biesta (2002; 2012) och i ett skandinaviskt sammanhang av bland andra Bernt Gustavsson (1996; 2009; 2014) och Peter Kemp (2005). Klafkis tänkande utgår från sådan bildning som fritänkande och ansvarstagande medborgare behöver i ett demokratiskt och hållbart samhälle. Hans ”didaktiska analys” bygger på ett antal frågor som syftar till att tydliggöra den aktuella ämneskunskapens relevans (i vår tid i relation till globala utmaningar och andra hållbarhetsfrågor) och hur läraren kan begripliggöra den för eleverna. Under rundabordssamtalet vill jag diskutera vilka konsekvenser sådana synsätt får för ämnesundervisning. Inriktningen kan kallas bildningsorienterad ämnesdidaktik (Westbury, Hopmann & Riquarts, 2000; Vásquez-Levy, 2002). Som utbildad gymnasielärare i kemi/naturkunskap och docent i naturvetenskapernas didaktik kan jag särskilt tillföra perspektiv kring undervisning i och om naturvetenskapsämnena.