Denna presentation problematiserar den historieskrivning som förmedlas genom den pågående debatten rörande närvaron av tiggande EU-medborgare i svenska städer. Något som är utmärkande för denna debatt är de återkommande hänvisningarna till välfärdsstatens tillblivelse. Nyligen meddelades det att regeringen överväger att införa ett tiggeriförbud. Detta för att försvara ’den svenska modellen’. På liknande sätt rättfärdigade politiker i Malmö stad beslutet att utrymma och riva det så kallade Sorgenfrilägret med hänvisning till folkhemspolitikens löfte om ’goda bostäder för alla’. Även de som ställt sig kritiska till dessa åtgärder har åberopat historiskt baserade argument. Många har hävdat att dagens politik är ett uttryck för en historiskt kontinuerlig antiziganism, och att denna politik särskilt påminner om de exkluderande åtgärder som riktades mot romer och resande under 1900-talets första årtionden. Vi frågar oss här vilka föreställningar om det svenska välfärdssamhället och dess historia som åberopas och återskapas genom den så kallade tiggeridebatten. Baserat på vår forskning om det svenska samhällets reaktioner mot närvaron av tiggande EU-medborgare, belyser vi hur dagens debatt många gånger framställer välfärdssamhällets tillblivelse som en enhetlig nationell framgångssaga på ett sätt som osynliggör de kränkningar och övergrepp mot romer och resande som pågick under tidsperioden. Vi visar också på hur dagens tiggande EU-medborgare gång efter annan utpekas som ett hot mot den nationella framgångssagan.