Ett växande globalt perspektiv och nya tekniska strukturer (exempelvis internet) inger förhoppningar om att kunskap och erfarenheter ska kunna medieras mellan skilda kontexter spridda över världen. Med detta följer ett ökat intresse för att standardisera, paketera och återanvända kunskap i en generell kontextoberoende form.Denna avhandling fokuserar på, och argumenterar för, en kunskapsmediering av helt motsatt karaktär, där kontexten, det specifika, personliga och lokala står i förgrunden och där ny teknik används för att mediera erfarenheter i en mindre skala, inom och i relation till ett specifiktsammanhang. Det är en mediering som får sina kvalitéer från en närhet mellan ’avsändare’ och ’mottagare’ och som utgår från ett sociokulturellt perspektiv på lärande där kunskap, kontext, teknik och mediering är djupt sammanflätade.Argumenten bygger på två praktikbaserade forskningsprojekt där interaktionsdesigners i nära samarbete med personal på en intensivvårdsenhet och en handkirurgisk klinik utformat ett sätt att producera och använda audiovisuella medier för att stödja och utveckla respektive verksamhet.Tillvägagångssättet skiljer sig från traditionell filmproduktion, det utgår inte från skrivna manus eller avancerad planering, det saknar också den neutrala ’objektiva’ ton som är vanlig iinstruktionsfilm. Medierna (främst digital video) används snarare för att ’fånga’ en situerad och ständigt föränderlig praxis, där personalen blir filmad i sin vardagspraktik och drar nytta av enlokal kontext och en specifik situation för att muntligt berätta om, artikulera och synliggöra sina handlingar. Innehållet i filmerna kan röra sig om ‘hur en medicinsk maskin monteras ihop’, ’hur ett sår läggs om’ eller belysa ’en patients situation och rehabilitering.’ Medierna kan sägas fånga en praktik som ’redan finns’ och vardagliga handlingar ’som redan sker’. Det inspeladematerialet har en informell karaktär, personlig ton och fungerar vid behov senare som stöd för personal eller patienter med en nära relation till kontexten.Den lokala medieproduktionen gör att innehållet kan anpassas efter hur omständigheter och lokala behov förändras. Men det möjliggör även att den som agerat i det kan spegla sig själv och att kollegor kan få insyn i varandras sätt att hantera problem. Något som ger braförutsättningar för personalen att reflektera över och utveckla sin egen praxis.Utöver att reflektera över de specifika kvalitéerna i den lokala medieproduktionen diskuteras även designprocess och samarbetsformer i avhandlingen. Nära samarbeten med brukare kritiseras ofta för att leda till kompromisser och designlösningar som bara utgår från hurpraktiken fungerar idag. I avhandlingen argumenteras det för att ett nära samarbete snarare kan baseras på att designern utmanar brukarna och skapar fruktbara ’kollisioner’ med dem ochderas miljö, en ansats där olika värderingar och perspektiv konfronteras, men också där ideér får ’kollidera’ med en verklig praxis. Något som kan ske genom att man gör experiment där demöter så stort motstånd som möjligt dvs. mitt i den vardagliga verksamheten, med alla dess olika personer, föremål och motstridiga ideér.

The thesis explores how interactive technologies and digital media can be used as transformative mediators and tools. They have the potential to strengthen and enrich the experience of different transformations that are discussed as being important for practices of creativity and learning, where the engagement and relationship to processes of change is fundamental. The flexibility of digital media and forms for tangible interaction constitutes major elements in the design experiments described in the thesis.Material artefacts and physical space play a central role in how people make sense of the world. Looking closely at practices where creativity, learning and communication are important for collaborative work it becomes clear that this insight implies that the concepts of objects and space carry quite a portion of multiplicity. They are used differently and with different intentions, they are understood differently from different perspectives and the look and feel of them appears differently even if they can be described as “one” thing or “one” space.Dealing with these heterogeneities challenges the way we use objects and spaces. It becomes a matter of connecting the multiplicities and how we configure them in relation each other. The research discusses how the discipline of interaction design can support dealing with multiplicity, configuring and mixing of objects and spaces. They are not only used or inhabited; they are performed and enacted.In exploring these issues the thesis discusses the development and experiments with a couple of design prototypes that rests upon basically the same technology, which is a combination of technologies for tracking and/or tagging. Studies and experiments have been performed in three different domains; design work, patient learning while undergoing lengthy rehabilitation and artistic work and performances. The diversity of studied domains provides a way of talking about design that focus on use and users’ appropriation of technology rather than reflecting the technology itself. From a methodological perspective issues of participatory design have been foundational to the research.Some design consequences refers to how we can not only regard interactive artefacts as bundles of functionality. We must also look into issues of giving form to them as material things and the thesis especially reflect how we can override a distinction of things being either material or virtual.Another consequence is how digital technologies often does not replace “analogue” media and material things, but instead are used in parallel and must find a place in an already existing ecology of artefacts, devices and services. In the thesis there is a strong focus on how human action is co-shaped together with artefacts and technology as we perform specific tasks or simply go on about our living and making sense of the world.