Vi talar ofta om att vår tillvaro blir alltmer ’vidsträckt’ – en vidsträckthet som tilldelar begreppet ’landskap’ en förnyad aktualitet. Ändå definieras ’landskapet’ i daglig planeringspraxis främst som en avgränsad helhet, ett geografiskt begränsat natur- eller produktionsområde, vars lokala, kulturella särart är visuellt avläsbart. I det allmänna språkbruket däremot, har landskapet ofta överskridit dessa lokala begränsningar – som fantasieggande vision, som dramatiskt sceneri, som det ibland idealiserade uttrycket för en långtgående identifikation med omgivningen. Kommunikationsteknologin innebär ett ännu mera radikalt tänjande av landskapet. De landskap vi idag omger oss med är framförallt produkter av världsomspännande rumsliggöranden, digitala och globala handlingar, som inte bortser från det specifika utan snarare ”går djupt omlott med det lokala och materiella” (Sassen 2003). Ett exempel på ett sådant sammansatt landskap är filmproduktionens. I en ekonomi som i allt högre grad kännetecknas av rumsliga bild- eller teckenflöden (Lash och Urry, 1994) spelar särskilt den rörliga bildens förflyttningslandskap en allt viktigare roll. Frågan är på vilka villkor denna nya kulturlandskapsproduktion verkar och vilka konsekvenser den har för landskapsutvecklingen i stort. The Oresund Film Commission (Öresunds Filmkommission, hädanefter förkortat OFC) och dess webbaserade “platsdatabas” erbjuder en konkret möjlighet att diskutera de här frågorna ur ett regionalt perspektiv. Genom sin sammanställning av mer än femhundra stillbilder av möjliga filminspelningsplatser prioriterar databasen en estetiskt betingad föreställning om och utveckling av landskapet. Utifrån en fragmenterad uppsättning potentiella platser för handling – allt från “samtida europeiska omgivningar” till “medeltida byar i böljande sädesfält”(www.oresundfilm.com) – framträder en ny typ av globalt uttrycksfull lokalitet. OFC:s databas är i det avseendet ett tydligt exempel på den lätthet med vilket landskapet låter sig infogas i den globala branding-kulturen. Men den är också ett exempel på de förändrade representations- och reproduktionsvillkor som tilldelar det plats-specifika och lokala en avgörande och möjliggörande roll. I det följande ifrågasätts och undersöks denna nya ’lokalitet’, liksom de förväntningar, både på anpassning och förändring, som den ger upphov till. Därefter utvecklas argumentet att den vidare gestaltningen av kulturindustrilandskapet idag inte bara kan lita till topografisk och morfologisk information. Inte heller är det landskapsgestaltningens uppgift att förse medieindustrin med schablonartade bakgrunder. Det som behövs är snarare en kritik av landskapets manuskriptur, en kritik som förmår förskjuta en passiv väntan på berättarrösten till en aktiv realisering av landskapets potentiella oförutsägbarhet, vilket filmen som sammansatt produktionsform uppmärksammar.