Ett växande globalt perspektiv och nya tekniska strukturer (exempelvis internet) inger förhoppningar om att kunskap och erfarenheter ska kunna medieras mellan skilda kontexter spridda över världen. Med detta följer ett ökat intresse för att standardisera, paketera och återanvända kunskap i en generell kontextoberoende form.Denna avhandling fokuserar på, och argumenterar för, en kunskapsmediering av helt motsatt karaktär, där kontexten, det specifika, personliga och lokala står i förgrunden och där ny teknik används för att mediera erfarenheter i en mindre skala, inom och i relation till ett specifiktsammanhang. Det är en mediering som får sina kvalitéer från en närhet mellan ’avsändare’ och ’mottagare’ och som utgår från ett sociokulturellt perspektiv på lärande där kunskap, kontext, teknik och mediering är djupt sammanflätade.Argumenten bygger på två praktikbaserade forskningsprojekt där interaktionsdesigners i nära samarbete med personal på en intensivvårdsenhet och en handkirurgisk klinik utformat ett sätt att producera och använda audiovisuella medier för att stödja och utveckla respektive verksamhet.Tillvägagångssättet skiljer sig från traditionell filmproduktion, det utgår inte från skrivna manus eller avancerad planering, det saknar också den neutrala ’objektiva’ ton som är vanlig iinstruktionsfilm. Medierna (främst digital video) används snarare för att ’fånga’ en situerad och ständigt föränderlig praxis, där personalen blir filmad i sin vardagspraktik och drar nytta av enlokal kontext och en specifik situation för att muntligt berätta om, artikulera och synliggöra sina handlingar. Innehållet i filmerna kan röra sig om ‘hur en medicinsk maskin monteras ihop’, ’hur ett sår läggs om’ eller belysa ’en patients situation och rehabilitering.’ Medierna kan sägas fånga en praktik som ’redan finns’ och vardagliga handlingar ’som redan sker’. Det inspeladematerialet har en informell karaktär, personlig ton och fungerar vid behov senare som stöd för personal eller patienter med en nära relation till kontexten.Den lokala medieproduktionen gör att innehållet kan anpassas efter hur omständigheter och lokala behov förändras. Men det möjliggör även att den som agerat i det kan spegla sig själv och att kollegor kan få insyn i varandras sätt att hantera problem. Något som ger braförutsättningar för personalen att reflektera över och utveckla sin egen praxis.Utöver att reflektera över de specifika kvalitéerna i den lokala medieproduktionen diskuteras även designprocess och samarbetsformer i avhandlingen. Nära samarbeten med brukare kritiseras ofta för att leda till kompromisser och designlösningar som bara utgår från hurpraktiken fungerar idag. I avhandlingen argumenteras det för att ett nära samarbete snarare kan baseras på att designern utmanar brukarna och skapar fruktbara ’kollisioner’ med dem ochderas miljö, en ansats där olika värderingar och perspektiv konfronteras, men också där ideér får ’kollidera’ med en verklig praxis. Något som kan ske genom att man gör experiment där demöter så stort motstånd som möjligt dvs. mitt i den vardagliga verksamheten, med alla dess olika personer, föremål och motstridiga ideér.