Plats och platslöshet är ett återkommande landskapsarkitektoniskt tema. Allt sedan 60-talet har ”icke-platsen” figurerat både som ett cybernetiskt frihetsideal och som ett avskräckande exempel på en avhumaniserad supermodernism. Tidigt ställdes den teknikoptimistiska passionen för stationer, växlar, rondeller, omkopplingar och noder mot en lika stark vurm för den sammanhållna, historiskt förankrade, materiellt artikulerade och sinnligt upplevda handlings- eller samlingsplatsen. Den här polariserade diskussionen om platsens vara eller inte vara, om dess position och dess öde, dröjer sig kvar. Kanske speglar den också en efterhängsen och tilltagande osäkerhet om vad det lokala står för. För på bara något decennium nu har informationsteknologins utbredning, de globala nätverkens translokalitet och medieflödenas sociala kapacitet överträffat alla förväntningar. När det gäller möten och utbyten, för att inte tala om gemenskaper, så tycks de idag obekymrade om det lokala, lika oberoende av relationen kropp-plats som frenetiskt upptagna av att återuppfinna densamma. Därför har profetiorna om den fysiska platsens försvinnande inte infriats. Tvärtom tycks platsen nu genomgå en paradoxal renässans, som händelse, som rumsligt kapital, som löfte. ”Platsen”, och kanske i ännu högre grad ”mötesplatsen”, är en av den expanderande samtidens mest centrala figurer.