I texten diskuteras det utåtriktade, argumenterande och praktiskt orienterade kunskapsidealet som en tänkbar inspiration för det kollektiva kunskapsprojekt som den konstnärliga och praktikbaserade forskningen utgör. Detta görs mot bakgrund av några av den akademiska forskningens mer problematiska historiska maktanspråk över det kroppsliga, det kvinnliga och det icke-västerländska. Dessa maktanspråk har, bland annat, dolts i antaganden om en möjlig absolut objektivitet och frihet från osäkerhet och värdekonflikter. Denna kunskapssyn ställs också mot Donald Schöns teorier och exempel kring en reflekterande praxis. Den diskuteras också i relation till feministisk vetenskapskritik och -teori. Ur detta dras några tänkbara produktiva utgångspunkter och begrepp för det vi kallar konstnärlig forskning, som också utgör angelägenheter för andra forskningsfält och delar av verkligheten: en reflekterande och kritisk praxis, situerad kunskap, kunskapsobjekt och gestaltningar som självständiga aktörer i en konversation och kunskapsprocess, letandet efter de estetiska, etiska och politiska grundantaganden som artikuleras i gestaltande verksamhet och som faktiskt kan utgöra viktiga gemensamma verktyg och kunskapsbidrag. Samt att den kanske främsta fördelen med forskning som kunskapande verksamhet är att den är just kollektiv. Slutligen formuleras den kanske viktigaste och angelägnaste utgångspunkten: nämligen att man faktiskt bör kräva att konstnärlig forskning har en verklig vilja att angå.