Kapitlet diskuterar två fall där makt och motstånd utgör centrala aspekter. Det första fallet handlar om en forsknings- och projektorganisation i Norge med syftet att behandla forskare, praktiker i den sociala sektorn, universitetsstudenter och användare av offentliga tjänster som likvärdiga parter i produktion av kunskaper som kan användas för att förbättra sociala tjänster. Lalander arbetade där i ett år och utförde då deltagande observationer och intervjuer med kollegorna. Organisationen innehåller många positiva aspekter som skapar känslor av likvärdighet, men också aspekter av makt inbäddat och ofta dolt i vardagliga rutiner och vardagligt tal. "Brukarna" (av sociala tjänster) förväntas stå fram med sin bakgrund, som kan handla om privata saker och tillkortakommanden, såsom droganvändande eller psykiska problem. Mot detta utövar man motstånd på ett subtilt sätt, med ironi eller genom att helt enkelt inte stå fram med sin bakgrund. Det andra fallet handlar om den moderna organisationen LARO, en offentlig och medicinsk behandling för opiatanvändare. Kontrollsystemet är mer eller mindre totalt och med hjälp av urinprover och ett för givet taget tänkande där man litar mer på vetenskap och medicin än på vad patienterna säger segmenteras maktpositionerna. Detta kontrollsystem både förstärker och är en konsekvens av en stigmatiseringsprocess genom vilken heroinister ses som underlägsna, som inte riktigt mänskliga, även om detta döljs genom en retorik om organisationen som human och i patientens bästa intresse.

The chapter discusses two cases in which power and resistance are central aspects. The first case is about a research and project organization in Norway with the aim of treating researchers, practitioners in the social service, university students and users of public service as equal partners in the production of knowledge to be used in social service. Lalander worked there for a year which involved participant observation and interviews with colleagues. There are many positive aspects creating feelings of equality within this type of organization, but also elements of power which are embedded in daily routines and mundane talk. The users are often expected to be overt with private issues, such as earlier drug abuse or psychiatric problems. The users, however, exert resistance towards this, through irony or through not presenting oneself as a user. The other case is about the modern institution LARO, a public medially assisted treatment facility for opiate users. The control system is described as more or less total and with the aid of urine tests and a sense of trusting more on medical and scientific knowledge, embedded in different taken for granted rituals and in mundane talk, power is distributed. This control system can be seen as a consequence and a reinforcement of a stigmatization process in which heroin users are seen as inferior, as not quite human, even though this is hidden with a rhetoric about the organization as human and in the best interest of the patients.