Avhandlingens problemställning gäller moderniteten och hur man kan förstå denna. Diskussionen förs med utgångspunkt i en primär grupp av sociologer och andra: Tönnies, Nietzsche, Weber, Simmel, Lukács, Mannheim, Freud, Musil, Koselleck, Blumenberg, Foucault och Asplund. Undersökningen återfinns i skärningspunkten mellan kultursociologi, socialpsykologi och mentalitetshistoria, men utgår också från essäistik och skönlitteratur. Svaret på frågan om det moderna och dess erfarenheter kristalliseras i tre begrepp eller föreställningar: principen om den otillräckliga grunden, struktivitet, abundans. De skall tolkas och tillämpas i ljuset av varandra, så som avhandlingen väsentligen består i ett stort antal turneringar av dem för att på så vis gestalta olika perspektiv på moderniteten.De tre begreppen används i avhandlingen också för att belysa sociologins sätt att diskutera modernitet. Avhandlingen avslutas med en diskussion om postmodernt tänkande. Min tes är att postmoderna reflexioner väsentligen utgör varianter av klassiska moderna diskussioner, vilka kan beskrivas som det ”arkiv” från vilka postmoderna och andra senare moderna diskurser utvinner sina begrepp och föreställningar.