Artikeln är en diskussion om den roll "manliga tårar" spelar och har spelat inom idrotten. Jag argumenterar bland annat för att så länge som den manliga gråten inte anses utgöra ett hot mot rådande manlighetsideal så blir den istället en del av ett utvidgat manlighetsideal, och kanske dessutom en väg in mot tävlingsidrottens innersta rum.