Det finns sedan länge en etablerad uppfattning om att idrott är ett område där samhällets maskulinitetsnormer- och ideal framträder som tydligast. Många, framför allt feministiska teoretiker, har genom åren kritiserat dessa ideal, och istället förespråkat en upplösning av den rådande, och inom idrotten djupt förankrade, maskulinitetsideologin. Kritiken, menar jag i den här artikeln, har emellertid många gånger varit alltför ensidig. I själva verket, argumenterar jag, kan maskulinitetsidealen användas som verktyg för att bryta sig loss från underordnade sociala positioner och genusnormer – inte minst för kvinnliga idrottare. På så vis kan maskulinitetsidealen fungera som genusradikalt bränsle för ett könsneutralt jämlikhetsideal.