Modern svensk arbetarlitteratur präglas i hög utsträckning av ett ambivalent förhållande till den arbetarlitterära traditionen. Många arbetarförfattare som själva gör anspråk på eller accepterar en tillskriven hemhörighet i denna tradition markerar samtidigt avstånd till densamma, ofta med utgångspunkt i att den äldre arbetarlitteraturens tematiseringar av fenomenet klass framstår som politiskt och litterärt otillfredsställande. Syftet med denna artikel är att uppmärksamma och analysera denna ambivalens. Först diskuterar jag konstruktionen av svensk arbetarlitteratur som en tradition och undersöker vilken roll denna spelar såväl i som utanför den litterära offentligheten. Därefter ger jag en översiktlig presentation av svenska arbetarförfattares ambivalenta förhållande till traditionen under perioden 1945–2010.

This article analyzes the ambivalent attitude of several Swedish working-class writers towards the tradition of working-class literature during the period 1945–2010. To certain extent, this ambivalence is a product of some aspects of the general symbolic economy in the field of literary production. Primarily, however, it is the result of conditions specific to Swedish working-class literature. Working-class writers often motivate their membership to the tradition of working-class literature in terms of the tradition's legitimizing of radical class discourses both within and beyond the field of literature. At the same time, however, the subaltern status of this tradition often makes its conventions for literary representations of class appear aesthetically and politically unsatisfactory. Furthermore, over time, the general cultural production of class on a societal level necessitates a break with the class-political literary strategies developed within the tradition of working-class literature.