En smula självironiskt brukar jag jämföra rysslandsforskning med Hotel California, det vill säga att principen gäller att man kan checka ut från hotellet när man vill men man kan aldrig lämna stället. Själv trodde jag att jag checkade ut för ungefär tio år sedan efter ett långt ömsesidigt slitage, men lämnade jag verkligen? Även om jag i flera år i min aktiva forskning ägnade mig åt helt andra ting, tror jag åtminstone inte att jag i andras ögon någonsin lyckades ta mig från domänen. Rysslandsforskningen hade blivit en tillskriven identitet på gott och ont. Det var väl när jag insett det efter en fem-sex år i självvald exil från rysslandsforskningen som jag accepterade det till synes oundvikliga och valde att mer och mer träda in på hemmabanan igen. Det är med detta hemvändarperspektiv som jag gör nedanstående reflektioner. Jag kommer i det följande dels att teckna en bakgrund vad beträffar forskning om Ryssland och Sovjetunionen i svensk statsvetenskap, dels argumentera för varför sådan forskning fortfarande behövs och då även skissera ett antal områden som tillsammans, enligt mitt personliga sätt att se på saken, sammantaget pekar fram emot en angelägen forskningsagenda.