Syftet med detta paper är att kort diskutera forskarens position i fenomenografisk analys. Med forskaren position menar jag i detta sammanhang forskarens relation till sitt empiriska material. Detta rör hur man som forskare utövar en metodologi i praktiken, det vill säga forskarens kompetens. Den fenomenografiska forskningsprocessen har som mål att beskriva variationen av uppfattningar av fenomen. Att uppfatta något ses som en process av urskiljande och simultanitet. Att genomföra en fenomenografisk analys innebär att ställas inför utmaningen att avgöra när kategoriseringen av uppfattningar är färdig, det vill säga, när man kan anse sig ha urskiljt och kategoriserat de väsentliga dragen hos det fenomen man studerar. Som fenomenografisk forskare måste man utveckla färdigheten och förmågan att avgöra när man urskiljt vad som är kritiskt fundamentalt med ett fenomen. Den fenomenografiska forskningen utgår från intervjuutsagor. Som forskare måste man utveckla sin förmåga att urskilja den variation av uppfattningar som uttrycks i dessa utsagor. Detta kan ses som en reflexiv process där man som forskare för en dialog med sitt material och försöker urskilja olika uppfattningar. Men forskningsprocessen måste komma till en punkt där man bestämmer sig för vilka uppfattningar man har lyckats urskilja. Artikeln argumenterar för att man som forskare kan inta skilda relationer till sitt empiriska material beroende på vilka anspråk den fenomenografiska forskningen kan göra. Detta anspråk vilar i sin tur på antaganden om vad resultaten kan visa. En utgångspunkt är att individernas uppfattningar av ett fenomen kan härledas tillbaka till tänkande som individen i sig inte fullt ut är medvetna om. De fenomenografiska beskrivningskategorierna är därmed uttryck för grundläggande uppfattningar, som synliggjorts genom den fenomenografiska intervjun. En annan utgångspunkt är att uppfattningskategorierna bör ses om konstruktioner i ett visst kontextuellt sammanhang. Detta innebär att det som uppfattas som väsentliga drag i ett fenomen (t ex uppfattningar om en viss kompetens) bara kan ses som väsentligt i relation till ett viss specifikt sammanhang. Om man ser lärande som en förmåga att urskilja vad som är väsentligt i ett sammanhang, kan man se forskning som en förmåga att urskilja vad som är väsentligt. Genom att vända forskningsprocessen mot sig själv kan den fenomenografiska forskningen bli läroprocess. Denna vändning bidrar till att stärka resultatens validitet och reliabilitet då den ökar forskningsprocessens transparens. Vändningen innebär också att man som forskare bör inta ett ödmjukt förhållningssätt till sina resultat. Man bör komma ihåg att det alltid finns nya aspekter att upptäcka av ett fenomen, om man förmår att byta position och lyckas betrakta det man tar för givet ur nya synvinklar. En viktig förmåga hos den fenomenografiska forskaren blir då att utveckla ett empatiskt förhållningssätt till det fenomen som ska undersökas.

The purpose with this article is to discuss the researchers’ position within phenomenographic research. With this I mean the researchers’ relation to the empiric material. This is also a question how to practice a methodology – in this case phenomenographic methodology. A methodology assigns a position to the research object and describes the abilities the researcher need to develop in order to handle a specific kinds of research. In a phenomenographic perspective learning is viewed as a process of variation and discrimination. This is also a process of creating connections and relations between parts and the general pictures of something. As human beings we become aware of the world when we point our attention to aspects’ of the world. This means that we see something as something. We are afraid of something, we are in love with someone and so one. This mean that we also become aware of something related to a background – to a context – which is created of a web of relations. To learn something one have to discern the parts and the relation between parts in order to be able to se the whole picture of something in a new way – to express it with new intentions. This process of decontextualisation creates the opportunity to integrate the expressed phenomenon in a new context and change the relation to it. In a phenomenographic approach knowledge about something is manifested in a relation between the subject and the phenomenon which is understood. Knowledge in general could therefore be understood as a web of relations between different expressions about the world. This could also be described as web of relations between parts and wholes. The purpose with the phenomenographic research is descriptions of overarching structures of meaning based on individual statements about phenomenon or aspects of the world. These structures of meanings are seen as descriptions of some parts of the web of relations that constitute individuals knowledge of the world. When the phenomenographic researcher analyze individuals statements about aspects of the world, for example, the content of their work, the signification of political power or how one should teach, the researcher had to find out the different ways of express the phenomenon which is described through this statements. The aim is to describe and categorize the variations’ of expressions of a phenomenon. This could also be view as a learning process, a process of variation and discrimination. The researcher try to find out the variation of expressions by shifting focus in the reading of the interviews. It is a dynamic process. But as a research one need to come to an end, to find results. One needs to stop this dynamic process at some point. The phenomenographic researcher must develop an ability to know when the research process are finished, when the overarching structure of meaning is fully described. But how cold one know that? This lead us to the discussion about validity and reliability in phenomenographic research. As a phenomenographic researcher one could establish a communicative validity by an ongoing dialogue with the material. This dialogue could be a way of establishing reliability as interpretative awareness. This mean, for short, that the researcher must be aware of his or hers interpretations of the material. But interpretations is the only way to develop some kind of new knowledge about a phenomenon. The researcher must to some extend interpret the material. But that lead us back to the problem of knowing when the interpretation of the material is ready. When should one stop the dynamic analyse and decide that one has identified the informants expressions of the investigated phenomenon? One could take a phenomenological position and strive for the core of the expressions. One could also take a constructive position and view the research results as the researchers description of the content in different statements about phenomenon. This mean that the research results only could be viewed as one way to describe overarching structures of meaning which constitute ways of expressing a phenomenon. One could therefore compare the research process with a sneaking game, where one as a researcher tries to catch a research object with the potential to escape the attempts to give it a full description. The categories of expressions should be viewed as situated to a specific research context. As a researcher one must be aware of the position one take towards the empirical material. The research results are situated in the research context