I internationella forskningssammanhang är kunskapen om omsorgsgivare med utländsk bakgrund generellt sett mager. Flera forskningsrön pekar på att den samlade kunskapen till stor del bygger på antaganden snarare än empiriska belägg. Sammantaget visar dock forskningen att skillnader mellan anhöriga med utländskt ursprung och majoritetsbefolkning när det gäller strategier och organiseringen av anhörigomsorg är betydligt mindre än vad som ofta antas. Den tydligaste skiljelinjen består i att omsorgsgivare tillhörande en majoritetskultur tycks vända sig till den offentliga omsorgen medan utlandsfödda oftare står utanför den samma. Orsakerna till detta utanförskap söks ofta kulturspecifika spörsmål, men även språkkunskaper. Dessutom har man på senare år i allt större utsträckning sökt svar i utlandsfödda eller minoritetsgruppers socioekonomiska situation som inte sällan karakteriseras av utsatthet. Här blir då varken ras, kultur eller etnicitet till de självklara förklaringsfaktorer som man ofta återkommit till. Den uppgift som föreligger handlar snarast om att ta utgångspunkt i faktorer som kön, socioekonomisk ställning och självfallet omsorgsmottagarens rent kroppsliga behov. Till syvende och sist kan vi dock konstatera att temat informell omsorg och etnicitet hittills är lite belyst i forskningen och frågetecknen är flera. Inte minst rör det sig om förklaringsmodeller som vilar på relativt lättvindiga premisser.