I nutida ögon ter sig Frälsningsarmén som en ganska harmlös religiös organisation, men så har det inte alltid varit. När rörelsen etablerades under 1800-talets sista decennier sågs den som väldigt utmanande och radikal. Utmärkande för Frälsningsarmén var nämligen att kvinnor hade rätt att predika, något som i samtiden var förbehållet män i andra religiösa sammanhang. Organisationen byggde dessutom på en radikal tanke om jämlikhet, både män och kvinnor hade tillträde till de högre posterna i armén.

Frälsningsarmén skapade därmed nya handlingsutrymmen för kvinnor som bröt mot samtidens konventioner. Kvinnorna i armén bar militära uniformer, spelade musik i offentliga sammanhang och att rörde sig fritt bland samhällets utsatta, vilket väckte mycket förargelse.

I mitt kapitel undersöker jag motståndet mot Frälsningsarmén som normbrytare årtiondena runt sekelskiftet 1900. Här uppmärksammas dels olika stridsskrifter som vände sig mot kvinnliga frälsningssoldaters agerande, dels det våld tvingades möta i offentligheten.