En fråga som sysselsatt våra tankar under senare tid är hur vårt uppdrag som lärare i litteraturvetenskap (och övrig humaniora) ska se ut i framtiden. Att undervisa i humaniora verkar idag i allt högre grad innebära att konfronteras med frågan hur undervisningen, ända ner i dess minsta beståndsdelar, kan examineras. Hur kan man veta vilket betyg en viss student förtjänarpå en specifik del av ett seminarium? Är gruppdiskussioner ens möjliga eller blir de överflödiga om de inte går att övervaka och examinera? Denna tendens – att examinationen blir viktigare än både undervisningens innehåll och former – kan förstås som en följd av ökad detaljstyrning generellt inom den högre utbildningens ramverk, men vi upplever det också som att dagens studenter ofta anammar och internaliserar detta synsätt. Vi gick därför ut med en förfrågan till olika universitet och högskolor för att undersöka om några delade vår uppfattning: Håller du med om beskrivningen ovan? Är denna tendens i så fall ett problem eller något att omfamna? Hur bör litteraturvetenskapen förhålla sig till denna utveckling? Kan vi fortsätta som vi alltid har gjort, eller kommer detta att förändra möjligheterna att bedriva undervisning i litteraturvetenskap? Finns det därför skäl att protestera? Här nedan ger några litteraturvetare sin syn på problematiken.