Det finns ett påtagligt behov att synliggöra problemet med särbehandling i arbetslivet som ett socialpolitiskt problem. Social utsatthet i arbetslivet har ökat och särbehandling är ett rättsligt reglerat fenomen. Rättsskyddet och arbetsskadeförsäkringsskyddet för dem som hamnar utanför arbetsmarknaden på grund av särbehandlingär dock svagt, vilket gör att problemet behöver synliggöras som en socialpolitisk fråga, vilket inte görs idag. Förståelsen för särbehandling som fenomen i arbetslivet rymmer en stor kunskapslucka inom forskningsfältet, avseende praktiken och logiken bakom social exkludering och utmanövrering. Det finns idag en växande kritik mot individualiseringen av särbehandling som problem, såväl i praktik som forskning. Kritiken framhåller att det saknas strukturell kontextualisering till fenomenet särbehandling och att fokus inom den traditionella forskningen, alltför ensidigt, sökt förklaringar på individnivå. Behovet av teoretisk utveckling på organisationsnivå efterfrågas som kan öka förståelsen för problemet med social utsatthet i arbetslivet. Syftet med denna avhandling är att utforska hur särbehandling i form av ostracism, det vill säga ignorering, avvisande, exkludering och utmanövrering, praktiseras och uppstår i den organisatoriska arbetsmiljön med fokus på organisering av arbete, organisationskultur, organisatoriskt klimat samt beslutsprocessen kring utmanövrering. Metoden är organisationsetnografi vilket tillämpas på ett fall inom ett större sjukhus i Sverige, där det pågår utmanövrering på olika nivåer i organisationen. Utgångspunkten för fallet är att ge röst åt en profession inom sjukvården som sällan är i fokus: steriltekniker. Analysen har en abduktiv ansats och sker inom ramen för ett organisationspolitiskt perspektiv. Resultatet presenteras i fyra empiriska kapitel som visar A/Rumslig organisering, professionell diskurs och teknologisk övervakning fungerar som politiska verktyg för ostracism av medarbetare. B/ Organisationskulturen cirklar kring perfektionsideal och varumärkets överordnade plats i kommunikationen, vilket legitimerar särbehandling. C/ En reduktionistisk syn på särbehandling i styrdokument möjliggör döljande av strukturell särbehandling av medarbetare. D/ Beslutet att utmanövrera medarbetare baseras på en form av fabricering som har stöd i organisationens politik och kan ses som en forcerad politisk överenskommelse för att reducera osäkerhet. Tillsammans visas att den organisatoriska arbetsmiljön leder till att strukturell särbehandling reproducerar riktad särbehandling. Resultatet teoretiseras vilket mynnar ut i en definition av pragmatisk särbehandling. Pragmatisk särbehandling kan beskrivas i fyra dimensioner som jag kallar sociala föreställningar, hierarkisk gisslanpolitik, politisk uppmärksamhet och forcerade handslag. Tillsammans förklarar begreppen hur utmanövrering orkestreras som en följd av att medarbetare bedöms utgöra någon form av risk, baserad på sociala föreställningar, för organisationens strategiska intresse och/eller för de aktörer som drar nytta av dessa intressen. Avhandlingen kan ses som en dissonans till den traditionella synen på särbehandling som bygger på antagandet om en eskalerad konflikt mellan ”offer” och ”förövare”. Istället argumenteras för att individualiseringen i arbetslivet driver fram exkluderingspraktik och en reduktionistisk syn på särbehandling, vilket behöver problematiseras inom socialpolitiken.