Även om man inte känner till pjäsen eller till dess författare vet man antagligen att väntan på Godot anspelar på ett hopplöst tillstånd som hålls flytande genom illusionen av något hoppfullt. Studien handlar om en institutionellt återskapad vardagsverklighet på ett HVB-hem för ensamkommande barn och unga. Det övergripande syftet med denna fenomenologiskt orienterade studie är att åskådlig- och begripliggöra de institutionella villkor under vilka personalen förväntas realisera sitt integrerande samhällsuppdrag. Boendet är en institutionell scen. Ett antal individer – med vittskilda livshistorier – blir inkastade på denna scen för att tillsammans rekonstruera ett vardagligt meningssammanhang som i sig själv ska främja barnen och ungdomarnas integration i det svenska samhället. Allegoriskt uttryckt kan (föreställningen om) denna integration likställas med Godot. Ingen vet riktigt vem denna Godot är, om han kommer eller om han ens existerar. I sin frånvaro fyller Godot likväl en allsmäktig och messiansk roll för de inblandade aktörerna. Det är föreställningen om barnen och ungdomarnas integration som ger den institutionella tillvaron mening. Denna tillvaro koloniseras dock ständigt av olika institutionella faktorer som förvrider det mellanmänskliga meningsskapandet till något absurt. Denna avhandling är en etnografisk berättelse om det absurda i de institutionella villkor under vilka denna integrationsfrämjande vardagsverklighet återskapas