Den passionerade läsaren har såväl historiskt som idag varit en ambivalent figur laddad med både förhoppningar och farhågor. Hon har framställts som ett eftersträvansvärt ideal men också som ett varnande exempel (Don Quijote och Madame Bovary är naturligtvis två emblematiska exempel på det sistnämnda). Idag pågår en intensiv debatt om läsningens kris. Det påpekas att människor (särskilt unga) läser för lite, för dåligt, och ofta läser de också fel sorts texter genom fel medium. Detta har lett till massiva läsfrämjande insatser från stat, civilsamhälle och marknad. Den passionerade läsaren tycks saknad. Parallellt med detta praktiseras faktiskt den passionerade läsningen intensivt i de samtida litterära offentligheterna. Läsecirklar (såväl privata som på internet och i radio och TV), litteraturfestivaler, ”Hela staden läser-satsningar” och ett otal andra både små- och storskaliga evenemang vittnar om starka känslomässiga band till litteraturen. Men frågan är vad som egentligen kännetecknar själva den passionerade läsupplevelsen. Om detta vet vi ganska lite. Jag närmar mig i denna essä frågan genom att undersöka hur den passionerade läsningen skildras i skönlitteraturen själv. De två huvudexemplen är helt samtida: den experimentella romanen Handlingen (2011) av Sara Mannheimer och den populärlitterära Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (2013) av Katarina Bivald. Läslust visar sig i dessa romaner rymma mycket oväntade aspekter. Syftet är att i någon liten mån kunna beskriva det motsägelsefulla och mångfaldiga i (representationerna av) den passionerade läsningen. Finns här rentav några lärdomar att dra för läsfrämjande insatser, exempelvis i skolan?