Abstract Syftet med vår undersökning på två gymnasieskolor är att få en uppfattning om vilket stöd gymnasieelever med läs- och skrivsvårigheter, men utan diagnos, får i samband med svenskundervisningen. Metoden är kvalitativa intervjuer med en svensklärare, två elever och en specialpedagog på vardera skolan. Resultatet visar att de lärare vi intervjuar saknar utbildning för att kunna hjälpa dessa elever i sin undervisning. Kommunikationen mellan lärare, elev och specialpedagog varierar till stor del på de två skolorna. En viktig slutsats är att lärare med lång erfarenhet inom den pedagogiska verksamheten har en större kompetens att hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter i sin undervisning. Vidare är en ökad kommunikation, främst mellan lärare och elev, nödvändig.