David Hume såg utforskandet av politiken som en helt integrerad del i sin filosofiska uppgift: att på basis av observation och samlad erfarenhet analysera den mänskliga naturen, människans tänkande och agerande, såväl individuellt som, inte minst, i samhället. Han menade att de två dominerande politiskfilosofiska huvudlinjerna i hans samtid – linjer som också präglade brittisk politik – var och en byggde på en fiktion som helt saknade grund: i ena fallet fiktionen om den politiska maktens gudomliga ursprung och därpå följande absoluta status, i andra fallet fiktionen om att politisk makt legitimeras och villkoras av ett samhällskontrakt. Hume sökte genomskåda dessa fiktioner till förmån för en undersökning av hur samhällen faktiskt fungerar, hur människor beter sig i dem, varför människor värdesätter samhället och därigenom kunna säga något om grunderna och gränserna för politiska skyldigheter. Syftet var både filosofiskt och opinionsbildande. Hans politiska filosofi läses här som ett radikalt bidrag till den politiska filosofin, men radikaliteten framträder bara i sammanhanget av hans filosofiska projekt i stort och av den samtida politiska debatt som han positionerade sig inom.

David Hume regarded the investigation of politics as integrated part of his philosophical enterprise: tha analysis of human nature, thinking, and agency on the basis of observation and experience. He saw the two dominant philosophical views on politics in his contemporary world as proceeding from fictions without foundation: the fiction of the social contract on the one hand and the fiction of divine authorization on the other. Hume strived to see through these fictions, in an investigation of how societies really function and how people behave within them. HIs political thought is treated here as a radical contribution to political philosophy, but the radical nature of his thought can be appreciated only by placing it in the context of Humes philosophical project as a whole and the contemporary political debate he wished to shape.