Sammanfattning Bakgrund. Tidigare forskning har visat att tandläkare kan ha en betydande roll vid identifiering av postmenopausal osteoporos, genom att bedöma den mandibulära kortikala vidden på panoramaröntgenbilder. Syfte. Studien utformades för att mäta postmenopausala kvinnors preferenser för en osteoporosriskbedömning på tandvårdskliniken med hjälp av willingness-to-pay (WTP) och en självadministrerad enkät. Material och metod. Ett anonymt frågeformulär med en informationsbroschyr om osteoporos distribuerades via en allmän tandvårdsklinik och en privat tandläkarpraktik. Postmenopausala kvinnor i åldern 50 år eller äldre blev inbjudna till att delta. Resultat. 144 enkäter samlades in konsekutivt. Totala genomsnittliga WTP för båda klinikerna var 457.0 SEK (95%KI, 376.0-537.0 SEK). 75.5% av respondenterna från allmänkliniken och 53.8% från privatpraktiken ansåg att det var värdefullt att bli erbjudna information om osteoporos på tandvårdskliniken (p<0.05). Majoriteten av respondenterna ansåg att det var värdefullt att bli erbjudna en osteoporosriskbedömning i samband med tandvårdsbesöket. Slutsatser. Våra resultat indikerar att majoriteten av postmenopausala patienter är villiga att betala för och anser att det är värdefullt att bli erbjudna en osteoporosriskbedömning hos tandläkaren. Framtida forskning bör fokusera på att utvärdera tandläkares preferenser för att utföra en osteoporosriskbedömning och att jämföra postmenopausala patienters betalningsvilja för osteoporosriskbedömning hos tandläkaren med konventionell riskbedömning inom primärvården. Remitteringsvägar och kommunikation mellan tandvården och sjukvården bör också utredas, för att försäkra att riskpatienter erhåller adekvat vård.

Abstract Background. Previous research shows that dentists may have an important role to play in identification of postmenopausal osteoporosis by assessing the mandibular cortical width in panoramic radiographs. Objectives. This study was designed to measure postmenopausal women’s preferences for an osteoporosis risk assessment at the dental clinic using willingness-to-pay(WTP) and a self-administered questionnaire. Methods. An anonymous, self-administered questionnaire with a booklet with information about osteoporosis was distributed through a public dental clinic and a private dental clinic. Postmenopausal women at the age of 50 years and older were invited to participate. Results. 144 questionnaires were collected consequtively. The overall mean WTP for both clinics was 457.0 SEK (95%CI, 376.0-537.0 SEK). 75.5% of the respondents from the public clinic and 53.8% from the private clinic considered it valuable to be offered information about osteoporosis at the dental clinic (p<0.05). The majority of the respondents found it valuable to be offered an osteoporosis risk assessment associated with the dental visit. Conclusions. Our results indicate that the majority of postmenopausal patients are willing to pay for and finds it valuable to be offered an osteoporosis risk assessment at the dental clinic. Further research should focus on evaluating dentists’ preferences to conduct osteoporosis risk assessments and to compare postmenopausal patients’ willingness to pay for an osteoporosis risk assessment at the dental clinic with a conventional risk assessment at the medical clinic. The referral pathways and communication between dental institutions and health care institutions should also be assessed to ensure that risk patients receive adequate treatment.