Avhandlingen baseras på fyra artiklar som behandlar hiphopmusikers konstnärliga och pedagogiska strategier i både amatöristiska och professionella sammanhang. I fokus för framställningen är kvinnor och män i Sverige och USA. Syftet är att (i)synliggöra hiphopmusikers kreativa strategier, estetik, identitetskapande, traditionsbärande funktion, fostran och folkbildning för att därmed öka förståelsen för det informella lärandets mekanismer och (ii)att belysa några av hiphopkulturens många olika kontexter för att därmed lyfta fram olika aspekter av en global musikkultur. Teori och metodologi är inspirerad av diskursanalys, speciellt den diskursanalytiska ansatsen kritisk diskurspsykologi. Resultaten beskriver hiphopmusikerna som affärsmän, konstnärer, specialister, folkbildare, traditionsbärare, fostrare, jazzmusiker, predikanter. De respektive artiklarnas olika språkliga omforumleringar av hiphopmusikerna visar på den komplexitet som finns i hiphopmusikers verksamhet. I den fjärde artikeln framträder tre rappare som använder hiphop som medel för musikaliskt hantverk, pedagogik och aktivism. De framstår som exempel på vår tids folkbildare med kopplingar till en nordisk folkbildningstradition där bland annat folkbildningens dubbla funktion synliggörs, vilket kan ses som ett av avhandlingens resultat. Utifrån Bourdieus fältteori och den tidiga Frankfurtskolans diskussioner kring konstens och populärkulturens samhälleliga roll och funktion diskuteras och analyseras avhandlingens resultat.