What should design students learn, not to lose hope, but be able to design in the current dire climate, energy and health situation? What can we design and still stay on track with the Sustainable Development Goals (SDG) in 2030? What can we design in the long run, not worsening critical human and non-human systems? In the paper we question "good intentions" and business-as-usual approaches, to challenges facing many of our most existential systems. We suggest changes to the Design field's understanding of the SDG's. Further, we suggest focusing on several solutions at the same time, in local communities, with collaboration with others and design educations. The paper argues that a holistic and systemic view is required that rather focuses on root-problems, than the symptoms these problems cause. Based on a multidisciplinary selection of scientific literature, the paper shows how acclaimed systemic approaches often harm the health of both human and non-human systems. In addition, the paper argues that these acclaimed systemic approaches tend to suggest "solutions" that stand in the way of more realistic solutions emerging from supportive and social environments. One of the insights from the literature, is how individuals by reconnecting to community- and practice-based activities strengthen hope of better futures. In the paper we argue how designers and design educations, can act multidisciplinary, with others, to become agents towards the kind of holistically, community-based, and radical changes required to heal all broken systems. We suggest how designers can situate themselves in the responsible workshop of 2030.

New challenges have faced higher education due to its expansion from 1990s and onwards. Today educators meet larger and more diverse student groups in combination with demand for cost beneficial teaching. Pedagogy is one way of handle the situation - methods of teaching and resources for learning. We believe it is risky to divert teaching methods from the subject taught. Gert Biesta, professor of Education, points out that since the 1990 the discourse in relation to education have changed towards learning [1]. He takes a critical approach to today's focus on student ́s learning as individuals. This route risk oversimplifying the complexity of teaching and the important relationship between teacher and student is underestimated. Combining Biesta ́s standpoint with the four didactical questions what, how, why and for whom place the meeting between the student, the subject and the teacher at the center. In line with Biesta [1] we argue that that the aim of education need to be articulated and orchestrate. The aim of education has three aspects; qualification, socialization and subjectification [1]. When the meeting take place, both teacher and student are qualified in the subject matter. The student is at the same time socialized to the norms, and practices of the academic community. We argue that “diversity” is a necessary precondition for an educational meeting and for the discipline to evolve. To the question raised: How can SoTL in form the changing roles and expectations of students and teachers in higher education? Our answer is: Focus on the aims of education in combination with didactic questions. We illustrate our standpoint in the Didactic Triangle: "teacher - student - content" combined with Biesta ́s framework "qualification - socialization - subjectification". In our presentation we will illuminated our argument with examples from our teaching. [1] G. Biesta “Good education in an age of measurement: ethics, politics, democracy.” Boulder,Colo.: Paradigm Publishers, 2010

Hur kan workshopformatet träna den kritiska förmågan? Förtrogna med det genusvetenskapliga och feministiska fältet presenterar artikelförfattarna workshop som en lämplig arbetsform inom högre utbildning. Författarna argumenterar för att workshops möjliggör demokratiska utforskande processer där förmågor som att lyssna, analysera, tolka och argumentera tränas. I artikeln diskuteras nödvändiga villkor och praktiska förutsättningar för hur vi som lärare kan iscensätta studentaktiva undersökningar där den egna förförståelsen både kan och bör utmanas. I workshopen finns utrymme för delaktighet och ofärdiga tankar. Studenter såväl som lärare tränas i att hantera intressemotsättningar och oväntade uttolkningar av workshopens gemensamma material, nödvändiga kompetenser för såväl ett kritiskt som ett demokratiskt förhållningssätt. Författarna exemplifierar hur planering och genomförande av workshops organiseras, diskuterar vikten av välkomnande, disponerandet av tid, betydelsen av möten och att hantera ”oönskade” bidrag. Man understryker att tillit är en nödvändig förutsättning liksom insikten att makt finns närvarande i alla möten. Avslutningsvis problematiseras mångfald, tolerans och konsensus; begrepp som ofta associeras till demokratiska utbildningspraktiker.

Contemporary changes in higher education in Sweden are characterised by two educational discourses: marketisation and academisation. Demands to meet market requirements, as well as to make education more scientific, have created tensions between and within institutional cultures. Using interviews with 16 heads of departments, the authors investigate how tensions between marketisation and academisation were handled in discipline-oriented and professional-oriented departments. The heads of discipline-oriented departments experienced marketisation as a threat to the university trademark, because it was seen to challenge academic autonomy. On the other hand, heads of professional-oriented departments felt that academisation was the main issue to be dealt with, as it shifted focus from practical skills towards academic meritocracy. Consequently, it is not possible to discuss these changes without considering that conditions differ substantially across the university. Responses to these changes can be countered by culturally sensitive strategies, rather than by adopting a ‘one size fits all’ approach.

Under de senaste decennierna har högre utbildning i Sverige genomgått en rad politiska reformer. Bolognareformen innebar att utbildningarna blev målstyrda, med vidhängande krav på dokumentation av att målen uppfylls och utvärdering av Högskoleverket. Dessutom medförde reformen ökade krav på anställningsbarhet. Därutöver ställs ökade krav på forskningsanknuten utbildning, samtidigt med ökad samverkan med samhället. Vi vill påstå att svensk högre utbildning på 2000-talet befinner sig i ett spänningsfält mellan två olika utbildningsdiskurser, här kallade marknadifiering och akademisering. Forskarsamhället har starkt kritiserat att den ekonomiska styrningen har blivit starkare. Denna diskussion har framförallt förts fram av företrädare för ett mer klassiskt universitet. Många av studierna har rört sig på en makronivå, dvs förändringar i utbildningspolicy, ofta under begreppet New Public Management. Denna studie undersöker istället hur förändringarna uttrycks på institutionsnivå, hur de samtida kraven på marknadsanpassning och vetenskaplig anknytning har skapat spänningar mellan och inom lokala institutionskulturer. Syftet med studien som ligger till grund för detta paper är att diskutera hur förändrade utbildningsvillkor för högskolan uttrycks och hanteras på prefektnivå. Prefekternas organisatoriska position är belysande. Klämda mellan krav uppifrån och nedifrån fungerar deras sätt att beskriva verksamheten som ett lackmuspapper på hur olika institutionskulturer svarar på förändringar. Därför har vi intervjuat 16 prefekter vid en högskola och analyserat hur diskurserna om akademisering och marknadifiering uttrycks på institutionsnivå. I analysen av intervjuerna blir det tydligt att prefekterna befinner sig i det spänningsfält där det formuleras krav på att hålla en hög akademisk nivå samtidigt som utbildningen ska vara ”nyttig”. Studien visar att spänningarna mellan akademisering och marknadifiering emellertid ser olika ut beroende på institutionskultur. Vi kan peka på stora skillnader mellan teoretiska utbildningar och professionsutbildningar. Utifrån dessa resultat vill vi diskutera vikten av att förstå hur krav på förändringar inom högre utbildning hanteras i lokala institutionskulturer. Vi hävdar att den vanligast förekommande forskningsdiskursen om att marknadsanpassning hotar högre utbildnings signum inte är generell. I professionsutbildningar med stor andel verksamhetsförlagd utbildning är marknadifiering ett begränsat problem. Dessa institutionskulturer har sedan länge bidragit med en kunskapsproduktion som når utanför den egna institutionen. Prefekterna i professionsutbildningarna uttrycker istället en frustration över kravet på akademisering, dvs starkare forskningsanknytning i utbildningen och högre andel disputerade lärare. I en tradition där yrkesverksamma har stått för stor del av undervisningen och där det praktiska handlaget har stor betydelse blir utbildningens identitet hotad av kraven på forskningsanknytning och vetenskapliga arbeten. Akademiseringen har även inneburit en omställning till mer tvärvetenskapliga forskningsmiljöer. Prefekterna har ”tvingats” rekrytera vetenskapligt kompetent personal från en rad områden eftersom det inte finns starka traditioner att forskarutbilda sig. Tvärvetenskapen skapar också spänningar i den lokala institutionskulturen då normer och traditioner utmanas av nya perspektiv och andra kunskapstraditioner. Vad som tydligt framträder i denna studie är att det är omöjligt att tala om förändringar i en ny akademi. Olika typer av utbildningar ställs inför olika utmaningar i förändringsprocessen. Dessa är kopplade till utbildningens syfte, traditioner, akademisk förankring och personalsammansättning. Vi menar att man måste praktisera kulturellt inkännande förändringsstrategier istället för att tänka sig att ”one size fits all”.

Contemporary changes in higher education in Sweden are characterised by two educational discourses: marketisation and academisation. Demands to meet market requirements, as well as to make education more scientific, have created tensions between and within institutional cultures. Using interviews with 16 heads of departments, the authors investigate how tensions between marketisation and academisation were handled in discipline-oriented and professional-oriented departments. The heads of discipline-oriented departments experienced marketisation as a threat to the university trademark, because it was seen to challenge academic autonomy. On the other hand, heads of professional oriented departments felt that academisation was the main issue to be dealt with, as it shifted focus from practical skills towards academic meritocracy. Consequently, it is not possible to discuss these changes without considering that conditions differ substantially across the university. Responses to these changes can be countered by culturally sensitive strategies, rather than by adopting a ‘one size fits all’ approach.

De senaste årens högskolepolitiska reformer har förändrat högskolor och universitet på flera sätt. Bologna-reformen innebar en målstyrd verksamhet och nya krav på lärare inom högre utbildning. Att vara högskolelärare innebär i allt högre utsträckning att vara examinator och garant för att utbildningens mål uppfylls. Därutöver råder ”nya ideal” angående lärarroll, lärandeaktiviteter och studentinflytande. Samtidigt, eller kanske som en följd av detta, har kraven på lärarnas högskolepedagogiska utbildning höjts och utbudet av kurser ökat. Men vilka avtryck får denna accelererande verksamhet på institutionerna och hur kan avtrycket förstås utifrån institutionens utbildningskultur? I detta runda bordssamtal kommer vi att presentera ett pågående forskningsprojekt om hur personer i ledningsfunktioner talar om högskolepedagogik och dess betydelse för institutionen. Senare kommer också empiriska data gällande högskolelärare att innefattas. Syftet med projektet är att belysa hur pedagogisk utbildning för högskolelärare uppfattas inom olika institutionskulturer. I detta fall handlar det om hur personer i ledningsfunktion menar att den ”nya” lärarrollen passar med olika intellektuella stilar och ämnens karaktär. Vilka skillnader kan vi se mellan t.ex. klassisk ”fil fak”-utbildning och professionsutbildningar? Vilka kopplingar finns mellan studentsyn, syn på framtida yrken, och uppfattningar om hur utbildningen bör organiseras? Vi intresserar oss även för huruvida kravet på 10 veckors högskolepedagogisk utbildning ses som ett direktiv uppifrån, kanske till och med som ett nödvändigt ont, eller om den betraktas som meriterande för utbildningsmiljön och/eller något som faktiskt förändrar den pedagogiska praktiken. Genom att bidra med kunskaper om olika föreställningar om högskolepedagogik ökar möjligheten för att förankra utbildningarna på olika institutioner. Men vi vill även peka på vikten av att föra en kritisk diskussion om högskolepedagogikens syfte och innehåll. Deltagarna i runda bordssamtalet kommer att aktiveras genom ett rollspel där deltagarna får anta roller som ledare och lärare inom olika områden och ämnen. Rollerna och upplägget för rollspelet kommer att inspireras och struktureras utifrån forskningsprojektets resultat. Genom att organisera ett rollspel av detta slag kommer vi att kunna diskutera föreställningar och fördomar om olika ämnes- och institutionskulturer och deras syn på studenter och hur utbildning bör organiseras.

Our introduction will contextualize and give a brief background to the last decade´s discussion and request for pedagogically more skilled and trained university teachers. A discourse often framed by and named as Scholarship of Teaching and Training, SoTL. Teaching at university level has until recently, unlike most other educational institutions, not required any formal pedagogical education. In spite of often being skilled after years of teaching, the majority of Swedish university teachers still have less then the recommended ten weeks pedagogical training. The purpose of the workshop is to illuminate the emerging practice SoTL. How is it framed and who and what influences and shapes the discourse? Should it be seen as an embryo to professionalize university teaching by valuing teaching excellence? Or should it be understood as a perceived need for a new kind of pedagogical competence in order to handle the consequences of the rapid expansion of higher education during the 90´s, a change from elite to mass higher education? What actors are participating in the formulation of the need for further pedagogical training of university teachers? The teachers themselves, evaluation teams from authorities such as the Swedish National Agency for Higher Education or course giving pedagogical consultants? What arguments are put forward to legitimize these relatively new requirements? Is it focusing on students needs or is it in relation to Scholarship of Research? What definitions of pedagogical competence are formulated? To give answers to these questions are far beyond the scope of this workshop. However to scrutinize what seems to underpin the contemporary pedagogical discourse might be an important contribution to a critical analyze of present practice in HE. Relevance for Nordic Educational research: There is a need to better understand the practice Scholarship of Teaching and Learning in Higher Education

Det främsta syftet är att ge analytiska verktyg för att möjliggöra en mellan dessa två "kulturer" meningsfull dialog och vad som då krävs av dess respektive utbildningar.