Under de senare åren har polismyndighetens förteckning över så kallat särskilt utsatta områden, riskområden och utsatta områden fått en stor betydelse för frågor kopplade till städernas utveckling. Såväl kommuner som bostadsföretag och andra samhällsbyggnadsaktörer arbetar inte sällan utifrån dessa områdesinledningar för att komma till rätta med de problem som yttrar sig i kommunernas marginaliserade stadsdelar och bostadsområden. På så sätt har ”polisens lista” – som den ofta kallas – inte bara blivit styrande för polisens arbete för att stävja kriminalitet och otrygghet, utan också blivit central i såväl det allmänna samtalet om segregation som aktörernas åtgärder riktade mot att stävja denna. 

Denna rapport presenterar en jämförande studie över polismyndighetens områdesindelning och den indelning i områdestyper som myndigheten Delegationen mot segregation (2018–2022) har tagit fram i samband med två regeringsuppdrag att mäta och kartlägga segregation i den så kallade segregationsbarometern, ett arbete som efter myndighetens nedläggning drivs av Boverket. 

De båda indelningarna bygger på olika mätmetoder och indikatorer, och föreliggande rapport hjälper oss att förstå likheter och skillnader mellan de olika inledningarna, och inte minst vilka sätt indelningarna kan användas på i områdes- och stadsutvecklingsarbete. 

BACKGROUND: Sweden is often held up as an example of a country with low child deprivation; yet, rates of relative deprivation are rising. Every municipality in Sweden is required to provide free, timely and accessible budget and debt counselling under the Social Services Act. The services have been encouraged to perform preventative practice with families; however, this has not been realised. The Healthier Wealthier Families (HWF) model embeds universal screening for economic hardship into child health services and creates a referral pathway to economic support services. Given the universal child health system in Sweden, which is freely available and has excellent coverage of the child population, implementation of the HWF model has potential to support families to access the freely available municipal budget and debt counselling and ultimately improve rates of child deprivation in Sweden.

METHODS/DESIGN: We will conduct a two-arm randomised waitlist-control superiority trial to examine the effectiveness and cost-effectiveness of the HWF model in the Sweden. A longitudinal follow-up with the cohort will explore whether any effects are maintained in the longer-term.

DISCUSSION: HWF is a collaborative and sustainable model that could maximise the effectiveness of current services to address child deprivation in Sweden. The study outlined in this protocol is the first effectiveness evaluation of the HWF model in Sweden and is a crucial step before HWF can be recommended for national implementation within the child health services.

TRIAL REGISTRATION: Clinicaltrials.gov; NCT05511961. Prospectively registered on 23 August 2022. https://clinicaltrials.gov/ct2/show/NCT05511961.

In many countries during the last four decades, area-based programmes and initiatives have emerged, directed to the residents in so-called disadvantaged areas of cities. The initiatives are commonly initiated by local public authorities and are gathering social workers, housing companies and NGOs in collaboration, occasionally under the label of community work. With the aim to understand the role of ABIs in the development of marginalized areas, but also to understand ABIs as a phenomenon in a broader societal context, this literature overview compiles recent literature on such initiatives in Sweden. The review finds that the initiatives are often launched as responses to inequality and segregation, which is manifested in low employment rates, but also in social unrest, criminality and associated stigmatization. Thus, the initiatives are often set up with aims of increasing employment or reducing crime rates, but with the overarching goals of reducing segregation. However, segregation has prevailed, which has led to the initiatives being questioned. This literature review finds that the initiatives should be evaluated with regard to results on individual level, as they often are of substantial value for the residents, while at the same time the initiatives should be questioned as means to achieve greater equality.

Det här är Rädda Barnens 15:e rapport om barnfattigdom i Sverige. Rapporten redovisar utvecklingen till och med 2019 och visar därmed situationen året innan covid-19-pandemin bröt ut. Den är därför en viktig baslinje för kommande uppföljningar.

Denna studie är en bred genomlysning av socionomfältets dimensioneringsaspekter utifrån ett sammanhållet perspektiv där arbetsmarknadsutsikter, utbildningsfrågor och kompetensfrågor belyses dels var för sig men måste också relateras till varandra. Lärosätenas dimensionering av såväl grundutbildning som vidareutbildning måste ses i relation till arbetsmarknadens föränderliga behov av högskoleutbildade socionomer. På samma vis måste personalkompetensen vid lärosätena anpassas till utbildningarnas volymer och profiler. I det sammanhanget är det särskilt viktigt att undersöka ämnets fortgående tillskott av forskarutbildad personal i huvudämnet socialt arbete. 

Studien visar på en fortsatt kraftig expansion av såväl socionomernas yrkesfält som dimensioneringen av socionomutbildningen under det senaste decenniet. Den akademiska vidareutbildningen lyfts fram som den mest outvecklade och akuta aspekten i socionomernas professionsutveckling. Forskningen har fortsatt att öka men måste betecknas som fortsatt   underdimensionerad i relation till såväl yrkesfältets som grundutbildningens kraftiga expansion.

Prognoser för 2020-talet pekar på ett fortsatt ökat behov av socionomer med ytterligare 10 000 till totalt 50 000 yrkesverksamma. Många lärosäten har fortsatta utmaningar att lyckas rekrytera ämneskompetent personal. För att klara socionomfältets långsiktiga kompetensförsörjning behövs såväl en nationell strukturerad vidareutbildningsverksamhet (master), förstärkt gemensam struktur för handledning och kursgivning på doktorandnivå.

Exemplet Gårdsten i Göteborg visar att det går vända en till synes hopplös situation i ett eftersatt bostadsområde. Men det krävs en uthållighet som varar i årtionden, engagemang som genomsyrar det offentliga åtagandet med ett uttalat uppdrag att utveckla den lokala välfärden för de boende i området.

Coronapandemin synliggör och förstärker den rådande ojämlikheten i boendet i Sverige. Bostadens betydelse har ökat i pandemins spår med divergerande genomslag. Många hushåll med god ekonomi har som följd av tilltagande hemarbete, insparade semesterresor och fysisk distansering kunnat ”se om sitt hus” medan hushåll med svag ekonomi bor alltmer trångbott och har svårt att värja sig både i jobb och i hemmiljö.

Denna kunskapsöversikt diskuterar svenska studier om områdesutveckling hittills under 2000-talet och har som syfte att sammanfatta lärdomar från studier som har berört områdesutveckling. Begreppet områdesutveckling är något diffust och det är vår tolkning att områdesutveckling under de senaste årtiondena alltmer kommit att användas som ett portalbegrepp för allehanda ambitioner och insatser i den redan byggda stadsmiljön och då i synnerhet bostadsområden som domineras av hyresrätter byggda i efterkrigstid. I denna kunskapsöversikt avgränsas förståelsen av det diffusa begreppet ”områdesutveckling” till lokala insatser i s.k. utsatta bostadsområden som domineras av miljonprogramsområden med företrädesvis hyresrätter. I dessa områden har riktade områdesinsatser skett mer eller mindre sedan deras tillkomst på 1960- och 1970-talen. Områdesutveckling är ofta en uttalad strategi mot boendesegregation. I debatten kring lösningar för boendesegregation är det förorten som blir en problemfylld plats som åtgärder avses riktas mot. Förorten är dock inte en entydig plats, utan en plats som blir till i samhällsdebatten för olika ändamål. Berättelser om förorter är problemorienterade, där förorterna är platser där människor med ofullständig samhällsintegrering koncentreras. Detta avses ibland utgöra ett hot mot det demokratiska samhället och det finns en debatt om ”parallellsamhällen” som utvecklas i förorter. Den problemorienterade berättelsen om förorter legitimerar olika lokalinriktade interventioner. Boendesegregation anses leda till olika former av icke-integration i samhället, såsom att sakna sysselsättning, inte delta i val och inte följa samhällets lagar. Det finns en koppling mellan idéer om segregerade bostadsområden och sociala problem, även om problem som finns i bostadsområden inte nödvändigviss orsakas av själva områdena (Andersson, Bråmå & Holmqvist, 2010). I samhällsdebatten anses bostadsområdet orsaka de olika socioekonomiska problem som en del av dess befolkning brottas med, samt att det anses finnas många individer som utgör ett hot eller en börda för staten. Forskare hävdar att det geografiska utpekandet av bostadsområden bidrar till vidare stigmatisering av dessa områden. På så vis vidmakthåller områdesutveckling den överlägsna positionen från det etablerade majoritetssamhället. I den historiska tillbakablicken framgår att terminologin som används för att beskriva motiv för områdesutveckling har ändrat karaktär de sista tjugo åren. Problemformuleringen har skiftat från ett fokus på ”utländsk bakgrund” till ett fokus på ”utsatthet”. Dock är de reella sakförhållandena likartade i nuläget som i slutet av 1900-talet: höga nivåer av arbetslöshet, ekonomiskt biståndsmottagande och låg genomströmning i utbildning (Karlsson, 2016). Även om målet att bryta segregation har funnits hela tiden har detta mål inte uppnåtts, snarare har det gått i motsatt riktning. Enligt flera forskare präglas områdesinsatser av otydliga mål och mål som är omöjliga att uppnå med de resurser som finns tillgängliga. Det handlar då till exempel om mål såsom att bryta segregation och att öka tillit och demokratiskt deltagande samt inflytande i området. Karlsson (2016) visar dessutom att områdesutveckling inte skapar strukturell förändring som skulle tillgängliggöra samhällets politiska och ekonomiska processer för de boende i områdena. Även om forskare är kritiska mot områdesutvecklingens mål, menar de att det finns positiva förändringar som insatser kan åstadkomma. Exempel som nämns är att hjälpa att integrera utsatta individer och grupper och att utveckla privat och offentlig service i bostadsområdena. Även om målen för lokal områdesutveckling formuleras utifrån ett helhetsperspektiv på staden och segregationen, riktar integrationsåtgärder sig ensidigt till utvalda bostadsområden och deras invånare. Det saknas alltså sätt att arbeta med segregationens relationella karaktär i ett större urbant perspektiv. Ett återkommande mål med områdesutveckling är att öka tilliten till offentliga verksamheter samt erbjuda delaktighet till de boende i områden utvalda för områdesutveckling. Forskare menar att det är viktigt att de boende kan vara med från början i att påverka områdesutvecklingens form, samt att olika inblandade aktörer samverkar för att öka delaktigheten. Dessutom är det viktigt att insatser inte bara erbjuder ”demokrati på låtsas”, utan i stället skapar utrymme för reellt inflytande. Kommunala strukturer erbjuder inte alltid utrymme för kritik och alternativa handlingsstrategier från boende. Det finns oftast en given ram inom vilken inflytande kan äga rum. Individer och organisationer som inte accepterar detta och vill ha mer inflytande riskerar att bli utpekade och demoniserade. Områdesutveckling kan organiseras antingen som en del av den ordinarie kommunala verksamheten eller bedrivas i form av projekt. Forskare kritiserar projektformen för att den inte kan erbjuda den kontinuitet som behövs för långsiktig områdesutveckling och förändring. Det finns en uppenbar risk att verksamheter försvinner när projekt upphör. Samverkan är ofta nödvändig för att organisera områdesinsatser. Samverkan kan erbjuda kontinuitet och effektiv samhällsservice, men dessa positiva utfall är inte garanterade, enligt forskare. Vidare kan samverkan bli ett mål i sig, även om det inte alltid är det mest effektiva sättet att organisera områdesinsatser. Områdesinsatser har oftast mest positiva effekter på individer och individuella hushåll. Detta kan ha ett negativt utfall när hushåll som får det bättre flyttar ifrån området och nya hushåll med socioekonomiska utmaningar ersätter dem. Dessutom läggs fokus på individens eget ansvar, i stället för att staten och kommuner tar ansvar för att motverka segregerande samhällsstrukturer. Karlsson (2016) menar att områdesbaserade projekt inte har möjlighet att verka strukturförändrande men menar att de kan minska de sociala konsekvenserna av segregerade samhällsstrukturer. Fokus på individen har givetvis också positiva konsekvenser, eftersom det kan skapa gynnsamma effekter på individers och hushålls levnadsförhållanden. Ur detta följer vår konklusion för denna kunskapsöversikt, nämligen att områdesutveckling inte är ett medel som kan åstadkomma en strukturell förändring i den ökade ojämlika resursfördelningen i Sverige under 2000-talet hittills men kan ha värde och förtjänster för berörda organisationer och hushåll.